Förlossningsgrubblerier

Det var fasligt vad trött jag är idag!!! Ligger i soffan och surfar runt på "några" bloggar som jag slaviskt följer... Danne är på bygget och Malva är hos sin farmor. Mini gör så att magen jobbar på med förvärkar som sjutton just nu så jag har ett mission- vila tills efter nyår! Fine, om bebis vill komma nu så gör den det- inget att göra åt saken. Men det känns bättre ifall jag har gjort vad jag har kunnat för att slippa födas sista veckan på året. Det är tur att jag har mina bricanyltabletter som gör så att musklerna slappnar av- jag märker direkt när dom slutar att värka! Så dom kör jag med tills vi skålar in 2012;)

Sedan får vi se om Mini vill stanna en månad till- men det tror jag inte... Men oavsett så är det bara dagar/veckor tills vi har våran bebis hos oss♥ Igår kom Malva glatt med ett namnförslag, i början var det absolut en Maria, hon gav sig inte på det (hon heter det i tredjenamn). Men sedan har det bara varit Lillasyster/Lillebror, lika bestämt som när det var Maria. men igår sken hon upp som en sol när hon sa "mamma, nu vet jag vad bebisen ska heta! BEJBI!" ;)

Jag vacklar mellan att vara helt rädd inför förlossningen tilll att vara helt lugn. Efter förlossningen med Malva utvecklade jag förlossningsskräck så pass så att jag i höstas var på ett samtal på Aurorakliniken (förlossningsrädsla). Jag grät mig igenom samtalet, men tackade ändå nej till fler möten och tackade bestämt nej till kejsarsnitt. Jag vill göra det igen som för att bevisa att det inte blir likadant den här gången! Vi gick igenom hela förlossningsjournalen och öppningsskede, läkarbyten och febertoppar etc. Sedan har jag läst förlossningsböcker, andningsmetoder, djupdykningar och de olika skeendena hemma. Jag kände mig lugn efter det och att jag hade lite mer kontroll på läget än innan. Tills jag satt förra veckan och kände precis hur Mini vred på sig och hur rumpan buktade ut och fick panikkänslan Herregud! Den ska ju ut med! Det var en jätteotäck känsla och jag började nästan att gråta över vad som komma skall. Men nu känner jag mig lugnare igen- den här gången blir det ju inte samma smärtsamma chock över hur fruktansvärt ont det faktiskt gör. Och jag slipper antagligen hög feber och ett bebishuvud som ligger vridet fel, jag slipper kanske sugklocka och en massa olika läkare som står beredda att springa iväg med mitt lilla barn. Allt slutade ju bra, dom behövde ju aldrig ta henne till kuvös, jag fick ha henne hos mig och febern den gick ner efter några dagars penicillinkur den med.

Det gäller att fokusera på att detta är en annan förlossning, ett barn som redan nu har legat och växt i över två veckor till, en som är starkare och puschar på mer själv. Men visst tycker jag att det är lite läskigt att vi återigen ska fara med ilfart till förlossningen inom en månad!

Det som jag tyckte var "det naturligaste i världen och det var väl inga konstigheter med det, det har ju kvinnor gjort i alla tider!" var världens största maratonlopp och alla mammor är guld värda som gjort detta, gång på gång kanske! (Ta min gammelfarmor t ex, hon gjorde det tolv gånger. Hemma. Utan någon som helst smärtstillande!) Jag hade sett  framför mig hur cool-lugnt jag skulle krysta ut min lilla älskling, hur krafterna skulle överrumpla mig och jag skulle vara värsta bästa grottmamman- och så blev jag en hysterisk förstagångsföderska som skrek tills jag tappade rösten och tyckte att dom skulle skära ut henne istället...

Jaja, det blir inte alltid som man tänkt sig.

Förutom den här gången som jag har framför mig. För då ska jag vara en cool-lugn andraföderska som ska krysta ut min lill* älskling med krafter som överrumplar mig och jag ska vara värsta bästa grottmamman som tar förlossningen med ro;)
#1 - - mammaV:

Ja men då så, vad oroar du dig för då..?! ;)



Skämt åsido, hoppas för allt jag har att det blir bättre denna gången!! <3