Bubblan

I en kombination av att pratet har bubblat igång hos lillhjärtat och att vi inte har all tid tillsammans längre så kan hon linda mig runt sitt lillfinger lätt som en plätt! Det räcker att hon säger "mamma däsa bok mig" (och sedan ett stort smile på det) "mamma då ut med mig" (smile) "schmaka mammas xxx" (smile) "mamma hunga ajja buff mig"(smile) Ja, ni fattar nog hur det ser ut;) Inte likt mig. Visst är jag en väldigt inlyssnande och känslig förälder, men jag tycker ändå att jag har sagt ifrån mycket mer än vad jag gör just nu!

Och i samband med jobb och dagis har ett nytt begrepp infunnit sig som leder till ännu mer "lillfingerkontroll": Kvaltitetstid. Vilket resulterat i att all min tid från att vi möts på dagen/eftermiddagen till att hon somnar på kvällen går åt till att umgås på golvet! Jag hinner inget annat! Isåfall är det med en liten lillstrumpa som drar i mig och kräver att jag ska "deka" med henne... Idag var jag och hämtade henne hos min mamma, därifrån ut i vintervädret för att gå till lekparken, leka affär och analysera fotspår, in i badet (där även jag kröp ner i slutändan) sedan var det till att bygga torn, läsa bok, spela spel, titta på Emil i Lönneberga på tv och sjunga godnatt sång- om och om igen, tills jag fick gå därifrån för att hon bara sjunger med och nattar alla djuren. Jag anar att hon somnat nu när det tystnat:)

Och självklart har detta lett till ett mer "krävande" litet hjärta. Det var lättare när all tid i världen fanns att vara med henne, för då blev det ett vanligt hemmaliv med matlagning, städ och tvätt, prata telefon, utflykter och att  kunna sitta bredvid henne i soffan och greja på datorn och hon var nöjd med det helt enkelt! Det är hon alltså inte längre... Jag tar helst inte alla konflikter som uppstår nu då jag inte vill bråka med henne i onödan, innan fanns det ju tid till att både bråka och vara vänner helt enkelt! Sedan är det inte lika mycket trots och "sätta sig på tvären" situationer som det var för ett halvårsedan heller- kanske för att hon är ganska tidig i sitt känsloliv eller att jag hade tiden och orken till att sätta mycket gränser då så att det helt enkelt inte behövs just nu?! Malva testade mig mycket mer än hennes jämnåriga kamrater förra våren och i somras, nu är det inte lika mycket- visst blir hon sur och arg på mig, men då slänger hon sig en stund på golvet och visar tydligt att hon blev arg. Men sedan är det bra och hon sätter sig i mitt knä en stund! Jag vet inte hur det kommer sig och det är ju sådant som man aldrig får veta- barn är ju olika helt enkelt!

Men jag funderar på det här med att man (för antar att det inte bara är jag som känner såhär?) inte orkar ta alla konflikter (=gränssättningar). Att man helt enkelt väljer att inte ta striderna som våra föräldrar och deras föräldrar i sin tur har tagit, för man orkar och vill inte göra det den lilla tid man träffar sitt barn helt enkelt. Vad händer i framtiden?? Eller är det det vi ser nu i skolan? För nu är det ändå en generation som "växt upp" på förskolorna utan föräldrar som sätter gränser i den mån man faktiskt gör när man har dom på heltid. Nu går dom på högstadiet och det är nu man läser om hur vissa slår på sina lärare och när den vuxne säger ifrån så polisanmäls det av barnet... Fostrar (eller ickefostrar) vi det till att barnen blir en odräglig individ i slutändan?? Bara lite funderingar jag har nu när jag ser att mitt sätt gentemot lillstrumpan förändrats. Jag ska försöka jobba med det. Men hon är ju bara så försbaskat söt och underbar;)