Bubblan

Idag var det dags för dagis igen, efter nästan tre månader hemma. Signe är sju månader i veckan och Malva har varit på förskolan max tio gånger sedan jullovet. Ja, jag gillar att inte stressa på morgonen jag. Igår när jag frågade Malva om hon ville till sitt dagis så fick jag ett självklart "Ja! Jag har längtat så mycket efter dadis!" Det tror jag inte att hon har hunnit göra egentligen, hon har lekt med sina kompisar nästan varje dag. Så ännu har hon inte hunnit längta, det är jag säker på;) Men visst, hon är nästan fyra och hon älskar att leka- så hon kommer att bygga upp ett förskolebehov väldigt snart... 

 

Men nu är enda gången som vi kommer att ha tillfälle att slappa och ta det lugnt på morgonen, att äta sena frukostar och titta på barntv, strosa runt i pyjamas och bara ha det mysigt- och då känns tre dagar av vardagens fem ganska mycket! Hon har ju aldrig gått mer än tre dagar i veckan ens när vi har jobbat då vi haft lyxen att ha min mamma¨på torsdagarna och jag har haft lediga tisdagar- om inte Danne har jobbat oregelbundet och haft lite lediga dagar här och var för då har ju dom vart hemma:) Så vi får se om det blir två eller tre dagar helt enkelt!

 

(Nu spöregnar det, och jag skickade inte ens med regnkläder...)

 

Men visst det är ju en annan typ av lyx att få titta på nyhetsmorgon med en bebis, att slippa fixa lunch varje dag, kunna handla utan en liten hjälpreda, städa hemma utan en drös med ungar som drar in en hög med sand, blommor eller pinnar. Så lyx på olika sätt helt enkelt! 

 

Och ja, självklart tycker barnen om sin förskola, dom vill ju dit och leka för det är ju där det finns barn! Men jag tror att nästan varenda förälder kan erkänna att vi allihopa egentligen skulle kunna erbjuda det mesta av det själva! Öppna förskolan vore ju ett ställe för även en fyraåring om det fanns andra större barn där... Men nu ser samhället ut såhär så det är väl bara att gilla läget!