kaboom, och så trillade jag ut i verkligheten!
Den här veckan har jag slagits av hur många fina, sköna och självsäkra tonåringar vi har i vår värld. Men jag har även insett hur många det är som är ensamma, mår dåligt och lever ett liv som vi vuxna inte skulle acceptera... Det är stor skillnad att jobba i skolan när man är förälder. Man har liksom öppnat upp sina sinnen och blottat sina känsligaste innersta punkter, och jag kan inte låta bli att gråta lite när jag tänker på att det kan vara någon av mina tjejer som i framtiden sitter i en mörk korridor med håret över ansiktet med magont så att dom resten av veckan inte ens dyker upp. Eller att det kan vara en av dom som sitter ensam lektion efter lektion och ingen endaste pratar med dom. Vi hade inte accepterat att ha det så på våran arbetsplats och jag tycker inte att vi ska acceptera att våra barn ska ha det så heller! Friends jobbar mycket just nu med att öppna upp våra ögon, vad ett endaste litet hej kan göra med en människa, att se våra medmänniskor helt enkelt. Det gör ont i mig att det ska behöva vara såhär, men det är just så här det ser ut. Och det gör ont.
Nu ska jag kliva in i min lilla bubbla igen de kommande tre veckorna, bosta mina barn med kärlek och uppmärksamhet så att dom vet att dom är värda så jädrans mycket så att dom inte ska acceptera att bli behandlade såhär! I somras när vi var och campade så var Malva iväg i lekparken själv. Ja, hon är en tuffing och ingen man sätter sig på direkt, men det hade bara varit stora barn där och dom sa att hon fick vara med och leka kurragömma om hon kunde lista ut vad dom hette. Hon gick därifrån. För som hon sa när hon kom tillbaka till oss, "hur lätt är det att gissa det liksom", vid vidare eftertanke kläcker hon, "mamma, jag skulle ha sagt SCHAS! till dom och jagat bort dom!". Heja Malva, hoppas att du fortsätter att se att du är mycket värd! Lillasystern henne ska vi nog bosta upp lite till med, hon har hängt i mina bröst som en liten känguru-unge på eftermiddagarna och legat på mig periodvis på nätterna den här veckan. Just nu sitter hon med en hand innanför min tröja medans den andra handen spelar Pippispel på plattan. Tankar mammanärhet samtidigt som hon upptäcker världen. Hon är en mammig en, samtidigt som hon är en ganska tuff liten brud. Men en aningen känsligare än sin storasyster. Men återigen. Dom ska veta att dom är värda så himlans mycket båda två så att ingen ska få behandla dom illa eller med ignorans!
Och så ska dom lära sig att säga "hej, vill du vara med och leka?" till ensamma barn. För det är minst lika viktigt det!