Bubblan

 

Allt började väldigt rofyllt med att vi åkte ut i skogen efter dagishämtningen, vi plockade påskris, tjejerna plaskade i vattenpölar, Malva sprang på åkern med orden "Jag är fri! Precis som Rapunzel säger mamma!". Sedan ville hon längre in i skogen och det sa jag nej till. Hon tjurade en stund och Signe blev bara blötare och blötare så jag packade in lillfian i bilen för att avbryta både tjurandet och vattenleken.

 

 

Då fick Malva ett spel utan dess like, drog och slet i mig för att jag skulle ta ut Signe igen, jag sa inget utan stängde bara bildörren, det var då Malva fick för sig att springa ifrån mig för att slippa åka hem. Hon sprang gallskrikande bakom bilen samtidigt som jag hör en buss mitt ute i ingenstans, jag greps av panik- allt gick galet snabbt- och sprang efter henne och skriker det högsta jag kan samtidigt som jag viftar i ren panik med armarna för att bussen ska se oss! Malva som själv argskriker hör varken bussen eller mig utan springer rakt ut framför våran bil, blir rädd för bussen men springer rakt mot den istället för att stanna eller vända. Där någonstans är jag nära att bryta ihop i ren och skär skräck att bussen ska köra rakt på mitt barn.

 

Jag hann att se, som i en film ungefär hur allt bara kraschade. Men bussen bromsade in, såg att jag fick tag i henne, och åkte vidare. Där satt jag med henne i min famn samtidigt som jag skällde ut henne efter noter... Tänk hur det hade kunnat sluta. En skolbuss full med barn på en liten grusväg och så vi, en bil full med påskris och så en blöt bebis och en sur fyra-åring. Allt hade kunnat gå åt pipsvängen, och jag blev jättearg. Jättearg i ren och skär skräck! Malva fortsatte att skrika i ilska för att vi skulle åka hem från skogen. Hon förstod inte riktigt att hon kunde ha dött, men hon satt i mitt knä länge, länge när jag berättade varför jag blev så arg. 

 

Detta är bland det värsta jag har varit med om. Tänk vad livet kan vända snabbt, jag är så tacksam att det slutade som det gjorde.