Bubblan

Ibland undrar jag vad jag har valt för yrke. Ibland älskar jag det medan vissa dagar är man urlakad på energi och undrar om man är vettig som ens tänker tanken på att jobba i skolan. Vissa dagar funderar jag på om jag ska göra något annat. Något vuxet med möten, dricka kaffe och eget skrivbord och sådant där. Dagarna och veckorna hemma med barnen börjar sina och verkligheten knackar snart på. Mer än var fjärde vecka.

 

Denna dagen kunde varit bättre om man plockat bort ordet inkludering. Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Är det rättvist att ett fåtal elever ska få sabotera hela jäkla skoldagen för resterande tjugofem barn? Att fröken ska skälla, vänta in och inte hinna hjälpa dom som faktiskt försöker göra ett bra jobb där dom sitter vid sina bänkar? Är det ok att få vara kvar i klassrummet när man studsar bollar mot golv, väggar och klasskamrater, låter, skriker och gör allt för att störa?! Om man ignonerar beteendet så förvärras situationen. Om man blir arg och bestämd, då töms all ens egen energi, men man kan väl inte bara låta dom hålla på för vad ger det för signaler till alla andra barn? Så jag gjorde just det sistnämnda. Tog striden. 

 

Nä fy fanken rent ut sagt! Nu ligger jag på spikmattan hemma i min säng. För jag är bara vikarie just nu. Alla andra är kvar och har många timmars jobb framför sig med möten, planering och rättning. Och min tid tickar sakteligen men säkert fram mot den verkligheten. 

 

En sak är säker. Idag hade jag velat göra andra saker med mitt liv.