En annorlunda vecka.
Åh, nu har den där höggraviditeten slagit till. Den där när man stånkar och stönar av kroppslig tyngd, andfåddhet och svettningar. Gråten som står halvvägs upp i ögonvrån och man vill brista ut i tyck-synd-om-mig gråt stup i kvarten. Att man sover hjälper liksom inte mot detta alls. Och att man sedan har två barn som märker att något är "konstigt" med mamma, som båda två tävlar om vem som ska sitta i knät (finns ju bara några centimeter kvar där nu), antagligen för att förhindra längtan efter att få gå in i mig själv och bara försöka vara lite mindfulness såhär innan bebis kommer. Pjuh på den. Och mitt i allt är det jul och nyår, gran som ska hämtas och kläs med julgranskulor som är uppe på vinden, julklappar som ska slås in och julgröt som ska kokas. Förtrycka viljan att bara stänga in mig. För livet snurrar uppenbarligen på hos alla andra. Inklusive min familj. Bryt ihop och kom igen.
Jag har haft en intensiv vecka i mitt annars väldigt lugna preggo- liv. Jag har just gjort det, förtryckt förkylning och gråtlängt, så ett jobbesök har hunnits med, både hos min klass och en fika med kollegorna. Det blev mycket kramar, varsamma sådana eftersom alla var försiktiga med magen. Det är en egobooast att besöka dom, det tar liksom inte slut på glada leenden och små samtal, rätt som det är känner man små armar och hör i brösthöjd "jag måste bara få krama dig en gång till".
Signe har slutat med napp, det går riktigt bra förutom en liten kort stund på kvällarna då hon bara vill få en kort liten "sug" som hon säger. Men efter lite ilska och besvikelse så somnar hon ändå. I tisdags togs det alltså hål i öronen. Tårarna sprutade efter chocken vid första hålet. Jag kramade och sa att man är fin i ett hål också. Danne var lite mer manlig och sa att nu tar vi det andra hålet med så att det är klart. Så blev det. Och hon är så stolt!
Samma dag- alltså som ovanstående två, så var det luciatåg för Malva. Hon var för första året pepparkaka då det bara fick vara EN lucia. Tärna som typ 97 % av tjejerna då valt var inget önskvärt. Så två små pepparkaksgummor i ett tåg med ca 100 barn fanns det. En av dom var våran!
En annan som det sprutade tårar på var mig när vi var på bio. Det föddes en bebis i slutet och då min egna hade hållt låda inne i magen under hela filmen så blev det så uppenbart att det snart är vi som tar groupie om en månad. Sällskapet jag befann mig i brast ut i gapskratt när dom såg mitt tårfyllda ansikte och skrattade gott åt hormoner och sådant därn't. Dom hade alltså inte uppfattat den korta sekvensen särskilt känslofylld... Men filmen, "En underbar jävla jul" var både komisk och tragisk och fångade väl typ alla samhällsfenomen i nutid. Efter filmen knallade vi vidare till Rosegarden för att överäta asiatiskt.
Igår avslutades veckan med att ta farväl av lilla mormor. 1,5 år efter att vi begravde morfar så var vi alltså i samma fina lilla kyrka igen. Mormor som var ensambarn togs farväl av fyra barn med respektive samt 19 barnbarn och barnbarnsbarn. 27 (+två som inte kunde komma) i närmsta familjen. Det är coolt.
Idag är en speciell dag i graviditeten. 35+1, för idag föddes Malva. Det är också en cool känsla. Tänk att jag har en Malva - nyföding i magen. Sammandragningar, förvärkar och ett tryck nedåt, gör att jag förstår att hon tyckte att hon var "redo" att komma ut. Jag känner mig också redo måste jag erkänna... Men datumet som damp ner i brevlådan i veckan ledde till rädsla och uppgivenhet. Ett par dagar innan beräknat. Tänk om det hinner dra igång? Tänk om det går supersnabbt så att dom inte kan stoppa det? Tänk om det blir vaginal förlossning trots alla tårar i rädslan för att jag verkligen inte vill det. Sedan försöker jag peppa mig. Bebis är mer redo så nära inpå. Hen kanske vill komma ut två veckor innan? Eller en vecka efter? Man vet aldrig sådant där (försöker jag intala mig-går bra ibland, ibland inte alls).
En liten Malva, en vecka gammal.
Men nu ska jag duscha då svetten lackar i pannan på mig efter att ha röjt undan morgonens röj av frukost, kläder och täcken i absurdum. Fixa gran nu då. Snart är det ju julafton för tusan!