Ensam hemma.
Dessa jädra hormoner. Jag är förkyld. FÖRKYLD! Och det håller liksom inte mitt jag för just nu. Så istället för att snyta näsan och ta en alvedon eller två så bryter mitt gravida jag ihop totalt! Gråter hejdlöst i TIMMAR! Ögonen såg ut som sprängfyllda röda bakisögon där jag kurade i soffan framför en typisk amerikansk kärleksfilm när Danne kom hem från jobbet.
Min mamma hade då hämtat tjejerna för lördagsmys med övernattning. När dörren stängdes bröt jag ihop i fulgråt. För att sedan sova en timme eller två. Då hade mina tårar stått bakom ögonlocken i många timmar, om man räknar bort psykbrytet på förmiddagen. Jag försöker tänka att barnen inte skadas av att se sin mamma bryta ihop, att det mesta av tiden i deras barndom är jag tryggheten men ibland håller jag inte ihop. Danne jobbade som sagt så det var M och S som fick ta smällen helt enkelt. Både ilska, trötthet och tårar. Jag hade tänkt att vi skulle ut i skogen och fixa små små granar till deras rum och köpa biljetter för att senare gå på julteatern i kyrkan. Det blev inte så. Istället blev det en inomhusdag med samtal om tårar medan solen strålade utanför och min hjärna så gärna ville ta de till julshowen som jag vet att de skulle älskat!
Istället berättade de att de minsann kan hålla sina tårar inne i kroppen om de blir ledsna i skolan och på förskolan. Men sedan kommer det ut som ilska hemma berättade den ena klokt. Och visst är det så. Jag hade hållt ihop några timmar för att jag är ensam med barnen den här helgen, sedan brast det ju i just ilska för att senare vända till otröstlig gråt. Stackars ungar.
Jag fick tvinga mig till att tänka att "det kommer fler jular, fler shower, fler dagar som är bra" som ett mantra för att inte bryta ihop i dåligt samvete. Jag är inte van vid att vara såhär, i vanliga fall är jag en ganska "stark" person, en med energinivån på rätt ok nivå, en som hittar på saker med barnen, som är lugn, som har galet mycket tålamod och förståelse till deras beteenden, en som tar omhand, pysslar och är glad. Inte en sådan här surkart. Gillar inte mig själv alls med rollen som gnällspik och pessimist.
Men nu får jag bara tänka "fem veckor kvar" som ett mantra sedan har vi våran gosplutt hos oss.
Sedan har jag gått och blivit brunett med page. Det är nämligen inte bara "jag" som brutits ned utan även håret har GÅTT AV under hösten och behövde nu en färginpackning istället för slingor för att byggas upp igen. Och ja, självklart fick det klippas av ganska långa längder för att få det mer ok igen. Om man bortser från att jag har som en 7-8 cm's krans runt panna och nacke som står rakt upp då det gått av i den längden just där... Snyggve helt enkelt....
(Och ja, det behövdes en himla massa filter på bilden för att överhuvutaget kunna visas!)