saft, saft, hallonsaft bättre saft har ingen haft. Och så lite fatshame på det..

 
Saftflaskan är tömd, hallon över diskbänken och på kläderna, clementinskal lite överallt, glöggmuggarna är framrotade från skåpen och står på rad på golvet och mitt i allt detta så är det två lyckliga systrar som kommit på att dom vill tillverka egen glass. Därav röran. Dom sjunger hitte-på-sånger och häller saft så att det blir översvämning och små fingrar blir kladdiga och den lilla får panik. Hon passar då på att doppa fingrarna i vällingpulvret för att spä på kladd-känslan som hon så tydligt ogillar. Barn. Dom är så hiskeligt bra på att leva i nuet så att jag blir alldeles varm i magen samtidigt som jag ju självklart känner mig tömd på energi då jag precis röjt undan från morgonröran... Jaja, vi tränar ju på att städa undan efter "oss" själva så det passade kanske bra idag?
 
Malva är på bad - kalas och jag borde förbereda lite inför morgondagen;  pyssla ett F klätt i fjädrar och kolla igenom mattelektionen som vi ska göra enligt MAL (matteutbildning). Men kommer liksom inte för mig något mer alls än att bara slappa. När jag hämtat Malva ska jag snabbt hem och lämna henne och iväg till gymmet. Kanske piggnar till sedan?
 
Det där med bra mat och motion behöver väckas till liv. Maten har ordnat sig själv då min mage (för tillfället? ) inte klarar vare sig laktos eller gluten, men träningen måste jag komma igång med igen... Vill helst gå ner mina kilon som jag så smidigt har gått upp sedan i somras. Dessvärre får jag nog kämpa för att bli av med dom! Finns ju dom som är naturlig smala. Jag tillhör kategorin naturligt runda jag... Jag jobbar med att acceptera läget men jag har inte lyckats än på 25 år (första gången jag började förstå att jag var knubbig var jag sju. Jag kommer ihåg den där fettcellen vid naveln så väl, läste en "kroppen bok" i skolan där en fettcell visades och visste då att knölen vid min navel var just en sådan. Fett). Mina barn har båda två vid senaste läkarbesöket vägt "för lite" enligt kurvorna. Men jag kan inte oroa mig för det då jag tror att de fått sin pappas långa slanka kropp. Och tänk så mycket kroppshame dom skulle slippa hela sin uppväxt om det nu vore så (annars hade faktiskt jag en smal-ålder vid sex år. Och sedan nästa vid 20- fast den kämpade jag nog för..). Jag tycker ju att dom är fina oavsett hur dom ser ut, men samhället är så himlans hårt, oavsett vilken kurva du ligger på alltså... Dom äter, visserligen lite, och vi får kämpa i dom så att dom inte dippar i hunger  (därav har dom varit vällingbarn), men jag vill ändå tro att dom är välmående lyckliga ungar! Jag blir lite upprörd över att hela samhället fokuserar så på folks kroppar- det är en himla smal norm! Och jag blir irriterad på det! Kan inte ens våra barn få se ut som dom gör? En del ÄR smala, andra är större. Lita på oss föräldrar att vi gör så gott vi kan utefter just vårt barns förutsättningar. Sluta att fastna vid vågen. När Signe skuttade in på sin tre-årskontroll så sa både läkaren och sköterskan att "det var en glad och välmående liten tjej". Men sedan kom oron hos dom. Äter hon? Är hon allergisk? Varför har hon inte gått upp i vikt?  Men vad sjutton- sekunden innan var hon ju pigg och glad!!! 
 
Jag inser ju att jag ska lägga ner min egen fokus på hur jag ser ut. Vi ser olika ut men vi kan likförbannat vara hälsosamma ändå! Men så finns gnaget i hjärnan. Sommardrömmen. Ideal.  Så jädra svåra att borste ifrån!
 
Ett omslag på ett modemagasin som flurerat runt på Facebook.  Sjukt. Det är detta ideal våra hjärnor inpräntats med sedan vi var barn. Ok, just detta är extremt. Men ändå. Nu växer nog våra barn upp med idealet "Stark och fit". Lite bättre. Men fortfarande snävt.