Mitt tuffaste år någonsin
Oj, oj, oj, hur ska jag kunna summera år 2016? Året som fått mig att växa tio år i erfarenhet, året där jag och Danne blev trebarnsföräldrar, året där jag, mitt i bebisbubblan, varit tvungen att prioritera mig själv mer än vad jag gjort på ett decennium...
Tänk vad många tårar som sprutat ur mina ögon detta året, jag har upplevt besvikelsen över att mjölken inte räckte till att föda upp min älskade lille bebis. Jag har haft min första ångestattack där ångesten kröp upp ur min kropp när jag fick panik över att jag inte orkade vara den mamma jag varit i sju år innan, hur jag inte orkade med att dom krävde min närvaro, att de lät för mycket. Jag kunde knappt andas och tårarna sprutade, jag ville fly därifrån. Jag ville vara ensam.
När jag inte redde ut att ens åka och väga min fyraveckors på bvc började jag med medicin. I början var det som att hela mitt dåliga jag förhöjdes upp till tio; tappade "närsynen", hade äcklig migränhuvudvärk och kunde knappt sova på två, tre veckor. Jag som knappt hade kunnat hålla mig vaken mer än till klockan 17- om jag hade sovit till 10. Men i mars såg jag en ljusning, orkade ta lite promenader, orkade träffa folk korta stunder. Då fick Abbe RS och vi lades in på Ryhov i fyra dygn med sondmatning och syrgas. Orken som precis börjat att komma raserades rejält av oro över våran lillebror. Men han blev bättre och vi fick komma hem.
En sådan jäkla tuff start på detta året. Jag har känt mig så nedrans ensam i min utmattning, dragit mig undan och varit tvungen att växa som person. Vem är jag? Vad är viktigt i mitt liv? Hur blev jag som jag blev? Varför är det så viktigt att vara duktig och stark hela tiden?
Och så mitt i allt detta så har jag varit mamma och fru och blivit mamma till en fantastisk liten kille. Abbegos. Han som kom med så mycket kärlek, han som gosar panna-mot-panna, han som busar och klättrar och bankar och pussas. Våran sista lille bebis. Han har gått från en alldeles ny liten människa till att vandra omkring här på två ben.
Jag har mycket funderingar kring jobb, kommer jag att reda ut att vara lärare? Vad ska jag annars göra? Starta eget? Byta yrke? Plugga? Vad ska jag bli när jag blir stor? Eller kommer min hjärna att hinna läka så att jag klarar av att komma tillbaka till ett jobb som jag egentligen tycker är riktigt kul och kreativt?! Hur ska jag tänka?
I höstas fick jag nys om en hjärnforskare som menade att tre/fyra joggingpass i veckan på 40 min vardera sänker kortisolet (stresshormonet) rejält. Så sedan dess har jag kämpat på med min träning som jag nu hoppas att jag kan hålla i så att jag kan sova bra och MÅ bra.
Vilket år alltså. Min förståelse för psykisk ohälsa har exploderat och jag har oerhört svårt för att döma en människa då jag vet att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Denna konstanta trötthet gör ju att man måste agera på ett annat sätt gentemot sig själv och när människor inte beter sig som förväntat har man ingen aning om vad som pågår. Man ska aldrig döma någon utan lita på att alla gör sitt bästa.
Jag är allt som oftast oerhört trött fortfarande, men jag kan ändå relatera till just trötthet -inte utmattning -om jag tar hand om mig själv. Så fort det har varit mycket ett par dagar eller om barnen sover dåligt, så hamnar jag i en blöt liten fläck på golvet en stund och skulle behöva åka iväg och sova en vecka eller två. Men i min livssituation så är det svårt att göra det så jag får helt enkelt kämpa på och trycka på pausknappen några dagar emellanåt!
Nu ser jag fram emot 2017, jag hoppas innerligt att det kommer att bli lättare. Att jag kommer att hitta tillbaka till mig själv fast med ett snällare jag som tillåter mig att ibland vara lite svag. Att vara svag är inget dåligt. Det är däremot inte bra att inte lyssna på sina egna behov! Jag välkomnar det nya året med öppna armar!
Ta hand om varandra💖