Bubblan

Våran "Vimmerby-semester" slutade på stranden i Baskarp. I onsdags packade vi in oss i bilarna för att avsluta semestern med familjen Z hemma hos oss, grillade och drack vin på våran mysiga altan med tända ljus, musik och färgade lampslingor. Barnen sov och vi hängde där till sent in på natten. Så himla mysigt att hinna vara med vänner som man sällan träffar då milen är alldeles för många emellan.

 

ALV var lika fantastiskt som alltid. Vädret däremot var creepy. Mitt under Madicken-teatern svartnade himlen, det började att blåsa så att löven virvlade omkring som om det vore mörka hösten och sedan öppnade himlen sig mitt i att det var 27 grader varmt. 

 

Det har varit en semester med full fart, både den här ovanför men hela semestern i allmänhet. Vi brukar hänga mycket hemma men den här semestern har vi varit väldigt uppbokade! Efter detta året som jag haft är jag ganska imponerad av mig själv att jag ändå rett ut det hela, känner mig dock astrött nu och ser fram emot att ha det "oplanerat" igen. Och att samla kraft på ett annat plan än vad semestern har gett.

 

 

Men det är ändå otroligt att det finns medicin som gör att en människa kan gå från att vara ett vrak till att fungera normalt. För fem månader sedan orkade jag inte gå till bvc och väga min enmånaders lilla bebis. Jag kände mig så kass, men jag var totalt tom på energi, jag kunde inte sluta att gråta den dagen och ville bara ligga platt på golvet. Det gick bara inte att ta sig iväg. Jag hade sovit 12-15 timmar per dygn de senaste två veckorna men blev bara tröttare och tröttare. Jag förstod att jag inte skulle reda ut trebarnslivet, tänkte att Danne får gå hem på föräldraledighet och jag skulle sjukskrivas. Det var min enda lösning. Jag skämdes så in i över hela situationen som jag befann mig i. Men den dagen fick Danne åka ensam ner till vägningen, vad skulle folk säga? Jag var helt rödgråten när min mamma kom till mig, jag kände mig så misslyckad! Det var hon som tyckte att jag skulle testa den medicinen jag idag äter, vilket jag då hade hört sällan hjälpte vid utmattning så det var med stor tvekan jag tog första tabletten.

 

Men det var den dagen jag började med min medicin, trots att jag själv tvekade, vilket även min doktor gjorde. Men efter två fruktansvärda veckor innan min hjärna tog sig an seratoninet, med yrsel utan dess like, en trötthet som inte var av denna värld, synbortfall på nära håll så att jag inte såg min bebis när vi myste, sömnrubbningar och migränhuvudvärk så vände det! 

 

Och nu är jag nog mig själv igen. Men en som jag måste vårda ömt och vara rädd om. Men en som velat hålla igång hela semestern, älskat att ha alla vänner omkring familjen, njutit av sena vinkvällar (eller iallafall ett glas vin, det är mer sanningsenligt-jag har ju en liten fin bebis att mata hela nätterna). Visst, jag behöver sova, jag behöver sömn och andningspauser mycket mer än innan kraschen, men ändå.

 

 

Drygt ett år senare är jag tillbaka.

 

Känns så himla fint.