grande finale!
Och där hade min man avklarat sin galna jobbmånad! Jag pustar ut! Det gick så bra tyckte jag tills vi fick sjukstuga här, pricken över i:et blev när lilleman blev förkyld, för att sedan bli sjuk och skulle läggas in på sjukhus. Där snubblade jag lite kan jag säga. Det kickade igång en "jag-är-en-supermama-instinkt" och "jag-behöver-inte-sova-någonting-anda" där och då. Väl hemma när stressen släppte bröt jag ihop och tyckte att mannen kunde flytta eller så, i och med att han ändå aldrig var hemma och ändå inte förstår hur tufft det hade varit alldeles ensam, buhu-och-så (naturligtvis inte helt sanningsenligt ). Jag är inte gjord för det där ensamståendelivet så det var lite att skjuta mig i baken att skrika sådant när det jag var trött på var att jag hade allt ansvar liksom.... Men så välgenomtänkt är jag ibland. Sedan kramades vi lite och jag släppte kanske, möjligtvis en och annan tår och "snyftade" att jag ville vara ett "vi". Slutet gott allting gott på den storyn, när ögonen slutat att se så där rödsprängda och svullna ut tolv timmar senare.
Lilleman han har däremot blivit ganska mammig. Om det beror på att vi teamat 24/7 eller om det är åldern, det lär vi märka framöver...
Bjussar på en bild från i lördags på alla dom där små påskmänniskorna och den ensamma mamman. Men som sagt. Nu är barnafadren tillbaka. Och enligt den kloka förstfödda så måste man visst jobba för att få pengar. Tur att hon tog ner mig lite på jorden😉