Suddigt
Jag brottas med hur jag ska bemöta Signe och hennes förskoletankar. Jag känner att jag vill bekräfta hennes känsla men inte göra den större. Problemet är att hon vill till sitt dagis men vill inte dit, säger hon. Innan uvi:n så hade hon precis kommit över förväntansångesten över att hon är ledsen när vi lämnar, hon var rakt igenom glad. Nu när hon varit hemma så känner hon sig ledsen igen när vi lämnar. Hon kommer att längta efter mig och Abbe säger hon. I helgen tänkte jag att "vi tar sommarlov nu och bryter det här beteendet!". Jag var så trött på att intala henne att det är roligt där, hon får leka, pyssla och träffa alla kompisar, and so on i en galet positiv ton. Men sedan vaknade jag igår och såg kasst vilket jag gjort sedan i lördags kväll, så jag var i behov av att hon skulle vara där och egentligen tycker jag ju att hon behöver det! Jag och Abbe var med på samlingen en stund och sedan lämnade jag en tyst och dämpad Signe. Hämtade däremot en skitglad tjej som lekt hela tiden, hon berättade glatt vad som hade hänt under hennes dag, åt sedan mellis och gosade med mig innan hon drog iväg till sin bästa vän på gatan. Men sedan var det ändå samma visa idag igen... Ja, jag vet inte hur jag ska tänka? Det sista jag vill är att hon ska känna sig bortkörd av mig, men vill ju att hon ska vara där!
Mina ögon däremot ser bra idag igen. Så nä, kanske inget synfel utan det hänger väl ihop med min energinivå i kroppen, vilken har varit obefintlig senaste veckan. Men det är onekligen en oerhört läskig känsla att se helt suddigt och tanken om hjärntumör dök upp i all hast under helgen. Men nä, det är en hypokondrikers tanke eller hur?!
Den här lilla knodden äter just nu galet mycket dygnet runt, så sent igårkväll vaknade han till för att rapa, tittade lite på tv med mig för att sedan somna fint igen! Iallfall i knappa tre timmarna innan det var dags igen.
Nu lite mys sedan ska vi iväg på dansuppvisning då Malvas dansklass har show idag!