Jag har snubblat

Jag var medveten om signalerna; utmattad tung kropp, svårt att fokusera vem som pratade i en grupp människor, arg och irriterad, yr och illamående, behövde 10-11 timmar sömn men ändå trött och gråtig. Och så ett urkasst minne på det. Då talar vi om ett urkasst minne.
 
Ändå körde jag på.
 
Bort från tröttheten, slippa tänka.
 
Till slut blev Danne irriterad, jag blev sur och åkte till stranden iallafall. Men där och då, "nästan" ensam i en tyst bil så insåg jag att han hade rätt. Jag behöver hitta ett jämnare tempo som jag reder ut. Jag behöver andas, jag behöver tysthet och att hinna se det fina i lugnet. Det har jag varit bra på, så jag behöver hitta tillbaka. Jag behöver lära mig hur mitt liv ska hålla. Nu när våra nätter med Lilleman är allt annat än "sömniga" så måste jag inse att jag behöver vara rädd om mig själv för att inte falla tillbaka ner i utmattningsträsket. Jag vill inte dit igen.
 
Så nu har jag gjort just det, landat här hemma några dagar. Med familjen. Bara vi. Och möjligtvis några kompisar till barnen. Danne har jobbat natt. Men jag har andats lugnt, legat på golvet med Abbe då han har kommit in i en  "seperations-ångest-fas". Sitta ihop med mamma ska det vara. Så jag gör just det, andas lugnt och sitter ihop med min lille bebis❤
 
 
 
Det är nog sömnkontot som behöver fyllas på på något vänster som spökar mest... Men samtidigt så är det nog tur i oturen att jag är föräldraledig just nu?! Annars hade jag fått kämpa på med jobb och sjukskrivningar. Och det är tufft när hjärnan spökar. Nu är det svårt att tillgodose behovet av att sova, men det är samtidigt relativt lugnt mot att befinna sig i ett klassrum! 
 
 
 
Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★:

Åh känner igen mig, så i det du skriver. Det är hemskt när man är så slutkörd att man blir irriterad på saker runt sig. Det är inte roligt alls och stranden var nog ett bra val för dig. Jättefina bilder verkligen <3.

Kommentera inlägget här: