Bubblan

 

Blev väckt. De två yngsta började att bråka i samma sekund som jag vaknade. Om vad? Om ingenting!  Om allting. Som vanligt alltså. Jag säger bara en sak: stackars grannar den här sommaren (och stackars oss). JAG blir tokig och då är dom ändå mina! Det fortsatte med mer skrik och panik av mellan. Varför? Jo för att det kom in luft i glipan på morgonrocken vid benen. Helt förståeligt eller? Då väcktes storasyster som kom upp alldeles sur, med all sin rätt då det nu mera hör till vanligheten att väckas av prepubertal lillasyster i något av alla hennes panikskrik! Och lillebror, han vrålar för att han inte får hälla ut mitt kaffe på bordet, över att han inte får måla på golvet, sitta på kaninerna eller cykla ute på gatan. Att han har hela trädgården spelar ingen roll för han ska utanför staketet. Fy tusan alltså, hans humör just nu är fasen inte kul! Idag sprack det för mig, jag brukar ha världens bästa tålamod och jag försöker alltid att tänka att de är barn, att de inte kan, att de inte förstår etc etc. Jag brukar medla, kramas och vara pedagogisk. Jag är fasen en väldigt bra mamma för det mesta men med alldeles för kassa nätter nu det sista så öppnades mina tår-/och snorkanaler och sprutade som på en tecknad seriefigur. Jag är så trött. LÅT MIG BARA FÅ BAJSA IFRED ÅTMISNTONE!!! 

 

Tänk att man alltid får äta upp allting som man tänkt. Om skrikiga barn har min tanke varit: vad är det föräldrarna inte förstår? Barn skriker inte utan anledning. Iallafall inte hela tiden. Men jo, våran lilleman skriker ta mig tusan väldigt mycket! Han har ett humör som heter duga! Han har sina glansdagar också, men just nu är det jobbigt att vara både honom och att vara hans föräldrar.  Det var som att vända på ett mynt från ena dagen till den andra. Från världens kramigaste, sovandes lillkille till att bara vilja, vilja, vilja ännu mer! Pjuh. Hoppas att det vänder tillbaka lika snabbt som det kom, våran lillplutt❤