Bamboo bay och sjukhus

Frukost vid poolräcket och smörja in barn, packa badväskan för en dag på stranden, käka lunch på något trevligt ställe med havsutsikt, ligga i vattenbrynet och bli uppäten av sandloppor, simma bland vågorna och vakta Abbe, leka i vattnet med Malva och Signe, läsa lite bok och sova i solen.  Jomen livet här är ju ganska så fint, förutom sandlopporna som smaskat friskt på min rumpa och mina bröst... 
 
 
Häromdagen tog vi en flaktaxi ner till södra Koh Lanta för att hänga vid Bamboo Bay. Det blåste ganska så friskt så med vågorna in följde det med en stark ström utåt igen! Barnen tyckte att detta var galet roligt, Abbe han struttade ut i rasande fart, drogs ner under vattnet, lyftes upp av oss lika snabbt, han fräste litegrann och fortsatte sedan igen. Ingen rädsla alls!
 
 
 
På eftermiddagen började Malva att "stega" ut meter för att se hur mycket vattnet hade sjunkit på våra fem timmar där; för havet rör på sig galet mycket i o m tidvattnet. Efter en stund kommer hon och sätter sig hos oss, då har hon lite ont i händerna. Ytterliggare en stund efter börjar hon att gråta då det sticks och hon är stel i fingrarna, vi får inte röra hennes ena hand då det gör så ont... Jag är ganska så cool av mig i vanliga fall, men nu blev jag orolig på riktigt! Tog med henne till resturangen för att kolla med personalen där, de såg oroliga ut och pratade om tidvatten och att åka till doktorn.
 
I taxin påväg hem. Taxichauförren stannade bilden för att plocka några blad som han mulade ner innan han la det i Malvas hand. Hon tyckte att smärtan försvann av det! 
 
Det hela slutade med en kortisonspruta i rumpan och tabletter och salva med oss hem i några dagar. På sjukhuset pratade dom om kemikalier men personelen på stranden pratade om Jelly fish som blivit kvar i sanden efter tidvattnet. Vi vet bara att händerna blev bra och att inget mer svullnade under tiden!
 
Jag måste säga att läkarvården är fantastisk, dom är trevliga, lyssnar och ger snabb hjälp. Apoteken är mer som vårdcentraler, man går dit och berättar sina symptom och så berättar dom vad det är, hur man ska göra och vad man ska undvika. 
 
Thaifolket i allmänhet här är väldigt trevliga och öppensinnade, ler och hjälper till. Man möter väldigt få sura miner vilket gör att man själv går runt med ett smile på läpparna! 
 
Vi har tre veckor kvar här nu, två i huset och en på hotell. Vi vill åka runt lite mer på ön för att få se lite annat och så ska jag testa på thaiboxning innan vi lämnar huset. Jag tvivlar på att jag kommer att kunna röra mig sedan på grund av träningsvärk🙈