Föräldraskapet

Malva har blivit så galet stor och självständig på senaste tiden! Hon roddar i kompishäng, hon planerar, hon ringer, hon fixar mellanmål och frukost, hon pratar på ett stort sätt; "åh, vad den här yoghurten var krämig!", hon ger mig undertoniga blickar över sina småsyskons utbrott-som i ett samförstånd med mig över deras beteenden, hon ligger och läser när vi sagt godnatt för att sedan släcka lampan när vi kom överrens över när det var dags . Och jag måste säga att jag tycker att det är både roligt, charmigt och fantastiskt att hon växt upp och blivit en sådan bra, stor tjej! Tänk vad hon fått mig att explodera i sina tidiga år, googla och vara orolig över hennes utbrott. Så himla skönt att märka hur välfungerande hon blommade upp att bli❤ 
 
 
Lillasyster hon är hemma från förskolan idag, hon har utbrott och hysteriska skrik hon. Hon som aldrig har testat gränser gör nu det femtielva gånger varje dag. Hon som skuttade im glatt till förskolan förra veckam har nu gråtit och varit ledsen igen. Där är mina gråa hårstrån nu. Där är mina ambivalenta känslor öber hur jag ska göra -hon behöver sysselsättas och utmanas och hållas i rörelse många timmar varje dag. Och då känns ju förskolan ändå som em bra plats att vara på. Men att tvinga/ övertyga/övertala etc henne dit känns ju inte bra alls. Idag gav jag upp, kramade henne (efter att ha kört med att vi skulle till stan, det är jättetråkigt för dig, då får du inte skrika, du får vänta på jeansprovningar, inte fråga när vi är framme hela tiden. Förskolan är rolig, du får leka, vara ute, pyssla, ha samling, lära dig fler tecken osv. Helt plötsligt kändes det som att jag avvisade henne och bara ville vara med lillebror) och sa att jag ville vara med henne idag, att jag älskade henne och ville ha en mysmorgon, vi tittade i hennes bebisalbum och konstaterade hur fim hon var redan då.
 
Föräldraskapet. Hur ska man veta vad som är rätt när dom är så olika från start? Det som känns som rätt sätt att vara mot den ena en viss tid känns fel en annan gång...