Bubblan

 

Jag stod där när alla etiketter till blodproverna skrevs ut och kände mig så galet naiv. Åtta fyllda blodrör senare gick jag därifrån med vetskap om att läkaren ville kolla njurar, lever, blodvärden och en hel del annat som faktiskt inte är sjukdomar som man bara tar en tablett mot och så blir man pigg. Jag höll ihop hela dagen, men när barnen somnat så bröt jag ihop. Det slog mig att livet inte är självklart, att jag inte kommer att finnas här hos mina barn för alltid, jag kände mig galet hypokondrisk samtidigt som jag kände mig fruktansvärt naiv.

 

Men nu går jag med hjärtat i halsgropen för att få svaren. Danne tog ner mig lite på jorden när jag hulkade som allra mest, jag kände att om jag hade haft något i två år redan så har det ju bara spridit sig- medan han menade att då hade jag ju i princip redan varit död, eller åtminstone väldigt mycket mer sjuk. Men nu förstår jag hur rädda hypokondriker är på riktigt! För fy tusan vad jag snorbölade, när jag vaknade tio timmar senare så var ögonen fortfarande helt svullna av kvällens tårkalas...

 

 

 

Jag har alltså värdesatt varenda litet moment med barnen och min syster och hennes lille bebi som också har varit här de här dagarna-och jag har gått runt och känt mig kär i allihop. Snuffat mina barn i nacken, kramat dom extra mycket med en tumg klump i bröstet. Blivit sentimental och tänkt igenom mitt liv från barndom till gift trebarnsmamma mitt i min sjukliga trötthet som bara blivit värre av en simpel förkylning. Jag bölade till Danne i fredags kväll att jag hellre är kroniskt trött än att vara döööd *snorar hjärtskärande som en femåring som tycker synd om sig själv*.

 

So, that´s my life for the moment.

 

Jag har pratat med chefen och mina kollegor om att jag ska vara hemma resten av terminen, Danne går upp och jobbar heltid och jag är föräldraledig. Det blev inte som vi hade planerat, jag jobbar med att inte se det som ett nederlag utan att jag får en mysig höst här hemma med lilleman och hans systrar.