Party, snor och en bil på ett papper.

Det tog en vecka i skolan att få till en sjukstuga här. Små barn i grupp, vet i tusan om det är en  vettig idé? Det handlar ju självklart från början om att man vill tjäna så mycket pengar som möjligt till familjen. Men om man ska tänka på att våra barn ska behöva vara konstant nedsatta och förkylda så är det faktiskt ganska sjukt. Jag tänker att mänskligheten från början bodde med sin familj och den storfamiljen träffade antagligen inte så många andra. Om man tänker in hur det nu har blivit så är det en väldigt stor grupp med baciller! Tänk er alla ringar på vattnet med syskon, klasskompisar, deras syskon, föräldrar, arbetskollegor, deras familjer osv osv i en oändlighet! Jag vet att man nu säger att alla förkylningar förstärker imunförsvaret- men jag tänker att det är en efterkonstruktion för att få in skattepengar. Vi normalisera barns alla sjukor när det egentligen handlar om att det är ett ganska nytt fenomen... Jag undrar på riktigt hur det var med grottmänniskorna?!
 
I helgen var vi på 40-årsfest, en fest som jag sedan i somras längtat och sett fram emot väldigt mycket! Under veckan som var har jag tyvärr gått från att tänka sjukanmälan, till att tänka att jag skulle köra för att kunna åka hem när jag behövde men det hela slutade med att jag tog tåget dit och taxi hem med resten av gänget i ren protest mot min kropp... Fasiken, jag skulle festa, det hade jag bestämt! Jag hade både trevligt och dansade tills klockan slog tolv för där hade jag behövt att åka hem!
 
 
(Istället fick vi stå ute i regnet dryga timmen och vänta på en taxibil som inte dök upp, precis vad man vill mellan klockan 02-03 en lördagnatt...)
 
 
När de där 35-40 åriga människorna äntligen får parta loss🤪
 
I början på veckan var det 2,5 årskontroll med Abbe. En liten plutt som inte alls gav den "lilla bilen till mamma" eller sa att dockan hette docka eller att tallriken hette tallrik. För det kan han inte. När jag sa att jag inte tror att han kommer att svara på grund av att han inte kan så envisades hon med att hon ville kolla hans språkliga förmåga ändå... I början var han också blyg så han körde mest med bilarna och satt som om han inte förstod vad hon sa, vilket jag var tydlig med att han visst kunde i vanliga fall. Det är tur att han är mitt tredje barn och att jag vet att han förstår vad vi säger och att han har utvecklat språket från typ 10 ord till 40 över sommaren. Annars hade det kopplats in talpedagog- han är 2,5 liksom! Men sedan fick han sparka boll och hon frågade om han kunde sparka bollen med andra foten vilket han på en gång gjorde, att han fick sätta lappen med bollen på tåget på dörren, att hans skulle mata dockan med skeden, att han fick rita och han ritade två små däck till en bil som han sedan gjorde lite linjer runtom som skulle vara själva bilen. Ok, han pratar inte som de flesta andra i hans ålder men han är bra på annat😘 
 
 När Abbe-bus ska till förskolan, leka och mixa snor igen...
 
 
Idag är Signe och Abbe iväg medan jag och Malva hänger hemma med skallebang, onda kroppar och täppta näsor 🤧
 

Utmattningen

Asså BLÄ!!! Näääeee. Det är skit det här. Jag hatar den här jävla utmattningen. Att konstant vara trött så in i bängen, att må illa och bara vilja gråta. Ursäkta men jag vill bara svära och storböla åt hela helvetet! Jag hatar det, jag hatar min situation och jag förstår verkligen inte hur jag har hamnat här?
 
Hur mycket kan man googla?? Hur många preparat kan man stoppa i sig? Hur mycket självhat och hitta-felet kan jag lägga på mig själv? Hur mycket svar ska jag leta eller ska jag bara acceptera? Men jag vill ju hitta felet. Ibland accepterar jag bara, men det håller inte så länge för jag vill inte leva så här. Som i en dimma. Och sedan stör jag mig på att det kallas för "psykisk ohälsa". Nä, en utmattning är inget psykiskt! Det är så fysiskt det kan bli, jag vill inte sova för att slippa omvärlden jag BEHÖVER sova för att orka för att jag vill vara en del av omvärlden! Och oavsett om det beror på samhället eller om det är en bristsjukdom så är det ju en fysisk åkomma. Att vara yr, leta efter ord när jag pratar eller skriver, att ha huvudvärk och magproblem, behöva elva timmars sömn, inte klara av mycket folk på grund av för mycket intryck, behöva pausa efter minsta lilla, ja, det är ganska många fysiska åkommor på det. Hela kroppen protesterar ju mot något.
 
 
Jag var ju piggare några veckor i somras så jag fick börja leva, våga planera och ha drömmar så nu fick jag liksom en krasch och den blev så hård. Jag hann drömma om att vara en av dom som får bygga upp en resursskola (om det nu kan gå igenom i valet), det känns som att jag har ännu större förståelse för eleverna (och familjerna) som inte reder ut skolans värld, så jag ville liksom vara en som driver igenom detta för allas bästa. Jag kan jämföra utmattningen med väldigt mycket av hur diagnosbarnen har det. Dom har skolplikt, då måste vi kunna erbjuda en skola på deras vilkor. Jag får vara sjukskriven när jag inte orkar vilket är en nödvändighet, men det får inte barn... Jag hann alltså känna igen mig själv. min drivkraft till att förändra. Inte bara acceptera.
 
Jag vågade svara på en gång när det skulle planeras in träffar, för jag kunde liksom känna mig tillräckligt trygg i att jag skulle orka. Jag har nämligen lagt in en strategi i att skjuta upp svaret (ja, det har ofta lett till att jag glömt att svara vilket känns oartigt), men jag har inte velat säga ja för att sedan tacka nej och heller inte säga nej för jag vill ju.
 
Men nu är jag dränerad med huvudvärk och tårar. Skit! Jag känner mig som en stoppkloss, en som saktar in farten i familjen. En tråkig jävel helt enkelt. Jag försöker att se det positiva i det hela; att mina barn får ha mig väldigt mycket nu när dom är små. Det är positivt. Men det är fasiken inte positivt för mig. Jag vill ju vara den jag är!
 
Eller iallafall den jag har varit...
 
 

Höstterminen är nu kommen

 
Andra dagen idag som barnen varit iväg på sitt håll.
 
Abbe han har börjat på mellanavdelningen, skuttade in som om inte sommarlovet varit långt alls! Lekte, käkade och sov! Han har en stor trygghet i att lilla A nu går på samma avdelning, så dom två möter upp varandra i hallen när Abbe kommer. Nu leker han med grannpojken här på altanen. Det är det nya för sommaren. Leka med egen kompis❤ 
 Abbe hälsade på en stund förra veckan då det är ny ingång och delvis ny barngrupp och fröknar.
 
Signe började ettan med en framtand kort och den andra dinglande i en tråd. Danne fick följa med då det var ny fröken och bänkar uppställda på rad. Några tårar föll när pappa gick och extrafröken fick komma och krama om, men idag cyklade hon iväg som vanligt och kom hem lika glad igen. Dock var hon lite förvånad övet att hon inte hade gråtit idag😉  
 
 
Malva började mellanstadiet, ny klass, nya lärare och nytt hus. Hon kom hem som en solstråle och allt hade varit fantastiskt bra vilket känns skönt då hon inte har trivts så jättebra i sin klass som hon har gått i nu. Hoppas att allt kommer att kännas tip top för henne, det är hon värd❤
 
Gött att få kompisen i samma klass!
 
Själv då? Jo, sommaren har ju gått över förväntan! Jag har sovit typ tio-elva timmar per dygn, hängt mest med familj och lite vänner, solat, badat, vilat mellan utflykterna och exprementerat lite med medicin (som ju ger lite biverkningar). Men jag har haft ett gott hopp om att jag ska bli som förr!!! Jag hoppas fortfarande men dessa två dagar har jag varit så trött så att jag sovit när barnen varit iväg. Alltså SÅÅ trött! Jag antar att jag slog på någon slags autopilot igen för nu kan jag knappt hålla ögonen öppna... Tyvärr känns det ju omöjligt att gå och lägga mig åtta, nio för att få ihop alla timmar som jag uppenbarligen behöver.  Men hur länge ska det vara såhär?!? Är det normalt i det onormala så att säga? 
 
Förra veckan när alla kollegor började att jobba fick jag ett sådant sug efter att få ta emot en ny klass, planera och förbereda. Det är ju ett så galet kul jobb och jag vill verkligen tillbaka till skolans värld! Hoppas, hoppas, hoppas (!) att den här skiten ger med sig snart! Så seeegt 😭
 
Men som sagt, hur snabbt gick inte sommaren och hur snabbt kom inte hösten? Tre månader högsommar får vi kanske vara nöjda med men jag hoppas nog ändå på lite brittsommar😉
 
Och när jag tänker på att livet ju springer på så kommer jag antagligen att se tillbaka på den här tiden som en kortis i det stora hela, så därför försöker jag fokusera på det fina och positiva i mitt liv- för mitt liv pågår ju nu, jag kan ju inte gå och vänta på att vara pigg hela tiden, för det blir jag ju uppenbarligen inte än❤