Jävla utmattning
Jag har blivit förkyld vilket gör att jag är ganska tömd på energibatteriet.
Jävla utmattning.
Jag är så grymt trött på dig, ledsen och arg och uppgiven i en enda röra😰😠😱
Jag lyssnade på underbara Claras och hennes kollega Ericas bok "hjälp, jag är utmattad" igår, det fick mig att scrolla tillbaka här i bloggen för att påminnas lite om hur detta började. Jag har detta halvåret gått mellan att anklaga mig själv; lagt det på andning, sömn, graviditet till att vara försbaskat arg på skolan!!! Men mest har jag nog lagt det på mig själv... Såpass att jag faktiskt har tänkt att det är jag som var svag då mina kollegor ju redde ut det... Men som sagt, scrollet påminde mig...
back to hösten 2014
Jag kämpade på i nio månader, tyckte att jag lärde mig att stänga av. Förstod inte att kroppen fortsatte i samma stress då jag hade tagit kommandot över hjärnan.
Jag borde ju ha tagit detta på ÄNNU mer allvar än vad jag faktiskt gjorde. Eller jag gjorde ju allt; jag var hemma några veckor, var hos läkaren som konstaterade stress, jag tog prover, jag läste på om mental träning, jag djupandades på toaletten, gick iväg på rasterna för att vara lite själv. Allt utan att sluta eller åtminstone ta ett rejält snack med mina rektorer... Det svåra var väl att jag älskade mitt jobb, barnen och de flesta kollegor. Jag hade ju alltid fixat detta innan!
Året innan var jag så jädra tillfreds med allting! Jag hade en underbar klass i år fem, jag skulle gifta mig, viktväktade och tränade med goda resultat, kände mig pigg och fit, hade två fina tjejer som började bli stora, en fantastiskt blivande man. Men också ganska mycket sjukdom i min närvaro. Cancer och ålderdom som höll på kommande år. Självklart landade det mesta på mig periodvis då mina närstående var fullt upptagna med att ta hand om dom som behövde det mest. Jag kämpade på. Stängde av tror jag.
Men att det kunde gå så snabbt. Två månader in på höstterminen så var jag galet trött, prioriterade bort roliga saker på helgerna, jag var yr, hade tunnelseende, jag glömde allt, missade fikor/frukt/gympakläder/badkläder/utvecklingssamtal. Väldigt ovanligt för att vara mig! Jag vet att mamma ringde en eftermiddag och frågade om jag kunde köra henne till verkstaden så att hon fick hem sin bil, skulle hämta henne en timme efter samtalet. Timmen gick o mamma ringde och jag hade heeelt glömt bort det!
Nu vet jag inte hur jag ska tänka. Skolan har gjort mig sjuk, jag har en dröm om att kunna gå tillbaka. Men innebär det att stressen kommer att fälla mig igen? Jag är ju fortfarande inte där, redo att jobba, jag kämpar ju för att resa mig igen. Men sedan, jag kommer ju att vara känsligare från början, då känns det ju tvivelaktigt att jag fixar det? Hur ska jag tänka???
För att inte klanka ner på mig själv❤
