Trött på att va trött

Jag har varit (mer eller mindre) trött nu i två års tid! Det är lång tid att befinna sig i John Blunds land... Det började med när lillstrumpan flyttade in i min mage och byggde bo där. Av åtta månader var jag trött sex. Då var min vardag att sova tolv timmar, gå upp och jobba, flyttpacka, flytta in, börja nytt jobb, renovera- och bang! järnbrist-sjukskriven. Då var jag bara såå trött- jag storbölade i tre veckor hemma i soffan! Sedan blev det "bättre" ett tag igen, två-tre veckor med höstpromenader och sjukskrivning för att vårat lilla hjärta ville komma ut... Och sen när mammalivet började på allvar så blev det ju en trötthet av annan orsak. Mamma 24 timmar om dygnet, gosa och viska att "jag fanns där". Allt för att lillstrumpan skulle sova. Sin ytliga sömn som räckte för henne. Men då/nu var ju vardagen, om man bortser från min sömngång, väldigt underbar med en kärlek större än jag visste fanns. Men ändock. Trött som bara den! Femton månader varade det. Sen slog det ju om (...för en månad sedan) och lillstrumpan "lärde sig" att sova:) Men tro inte att allt blev frid och fröjd då... då var det som att min kropp kolapsade av all trötthet! Började m en kräksjuka, och då reagerar visst jag nu förtiden med att vara trött, riktigt gravidtrött, en vecka innan det bryter ut! Och nu, har jag återigen varit gravidtrött en vecka- och bang! så är jag sjuk. IGEN:( Men däremellan fick jag prova på piggelin livet- i hela två veckor- och gud så underbart det var:) Vill mer! Så nu håller jag tummarna för att det här ska gå över och jag ska få känna ork igen! Vill så gärna!