Valtider

Vilka veckor jag har haft. Det ena har avlöst varandra i energitjuvar från pms till äckligt förkyld. När energin liksom aldrig kommer över ytan så är det lätt att dras ännu längre ner mot botten, och helt plötsligt har man legat där och kippat efter andan lite för länge. 
 
Igår var första dagen på länge där jag kände att jag började må bättre. Signe var hemma för onda öron och Abbe fick vara hemma då också. Solen sken och vi passade på att klippa ner äppelträdet och "SKALA" av mossan från trädet! Det gäller att lägga energi på rätt saker🙈 På eftermiddagen åkte vi även till Gravsjön hela familjen, fångade fisk med håv och nakenbadade. Eller barnen hade baddräkt medan mamman körde en annan variant... Jag sket i förkylningar och annat och njöt av stunden!
 
 
Valet.
 
Åh, valet.
 
Jag har nog aldrig varit så politiskt intresserad som jag är i år! Jag tycker det känns så viktigt men det är så svårt! Jag har hela tiden sedan SD blev invalda till regeringen tyckt att det känns olustiskt att dom ens får vara med, när deras åsikter går emot det vi ska lära ut i skolan känns det konstigt att det är ok i regeringen? Tidigare år har jag mest blivit arg och inte ens velat lyssna på vad dom har att säga, men i år har jag öppnat öronen för att försöka förstå hur dom har blivit så pass "stora" så jag har lyssnat och tittat på de flesta sändningar och debatter (i repris då jag varit för trött på kvällarna) vilket ju även har gjort att jag blivit mycket mer insatt i alla partier än vad jag har varit i politik i stort! Jag gillar den känslan- det är ju superviktigt det här med val! Tänk att det inte ens är 100 årsedan som kvinnor fick rösträtt! Och tänk att 1 miljon svenskar emigrerade härifrån för 100-150 årsedan...
 
Så på tal om SD, jag blir fortfarande provocerad av Åkesson, jag tycker att det är ett genomskinligt parti som lockar egoistiska coneheads som inte ser längre än vad näsan räcker! Hur blir framtiden om vi ska stänga alla gränser runt om i världen? Ska vi vara "fast" i landet som vi "råkar" födas i, oavsett vad det finns för framtidsutsikter? Vi ska "hjälpa på plats" som det så fint heter. Jag hade inte velat stanna i något tältläger med 5000 andra, frustrerade människor år ut och år in med mina barn. Eller stanna i ett land där det bombas runt omkring och du riskerar att förlora dina barn, dö eller lemlästas. Jo, men jag tackar jag för hjälpen på plats! Jag blir så arg, så jädra arg på den människosynen! Jag förstår att vi inte kan ta emot alla här, men därför är det ju så viktigt att samarbeta med övriga europa/världen så att vi kan hjälpas åt! Och att då vilja gå ut ur EU?
 
Jag fattar inte.
 
Aborträtten då? Jag har googlat aborträtt i Europa idag då jag själv är en som nitiskt följt mina graviditeter i veckor; nu är jag i vecka 9+4, nu är hen som en apelsin, nu börjar hjärtat slå, nu är hen si, nu kan hen så etc. Jag tycker själv att i v 18 har jag nästan gått halva graviditeten och det är en liten liten bebis som skulle kommer ut. Men nu till det viktiga- i en sådan här fråga inser jag att man måste frångå sig själv och sina önskade bebisar. Alla har inte den möjligheten att ta hand om ett barn, det ska man själv få välja! När jag läste om att man kan få 14 års fängelse för en abort, i Europa (!), att du i ett annat land behöver räknas som självmordsbenägen för att få igenom en abort, ja, i europa!, ja då inser jag att vi aldrig, aldrig, får gå bakåt i utvecklingen! Att vi aldrig får ifrågasätta kvinnans rätt till sin kropp och sitt liv!!! Det är trots allt en superviktig fråga som Åkesson i gårdagens debatt "viftade" bort med att det inte var deras prio-ett-fråga. Varför i h-vete har dom ens tagit upp den då? På frågan om huruvida rasism har ökat i Sverige så svarade han lite kort "att det hjälper inte att ge dom utrymme i media därför så tänker han inte säga något mer". Punkt. What??!! Slapp han undan så LÄTT? Visst han har vissa punkter som jag kan hålla med om, men dom punkterna finns det ju fler partier som tycker, jag tycker fortfarande att det här är galet! HUR kan SD ens få sitta med i riksdagen det leder ju bara till att främlingsfientligheten ökar. Om jag ska vara krass så är det nog bara min pappa i min stora familj som skulle vara välkommen här. Han är den enda "helsvensken" i min familj! 
 
 
🔅 Mamma är 50/50 Sverige/Estland
🔅 Jag själv och mina syskon blir väl 25% ester då.
🔅 Min man är visserligen född i Sverige men av två föräldrar från Tjeckien. 
🔅 Våra barn är alltså 50% tjecker och så lite ester på det.
🔅 Min storebrors fru är från Tyskland
🔅 Deras barn alltså 50% tyskar och så lite ester på det.
🔅 Min lillasysters man är 50% från Israel. Född där och jude på det, vilket även min syster konverterat till.
🔅 Deras barn är 25% israeler och med en annan tro.
🔅 Min lillebrors sambo är danska.
🔅 Deras barn är alltså 50% danskar. 
 
Det är min familj det😉 Så nä, SD's tankar om invandring och återvandring rimmar illa i hela mig!!! 
 
Jag har bestämt mig, jag röstar på ett parti som siktar framåt i världen som den faktiskt ser ut, mest för att jag vill att mina barn ska växa upp med ett större synsätt på människors värde och att få känna att hela världen är deras!! Att vi ska ta hand om jordklotet tillsammans, inte en massa gränser hit och gränser dit!
 
 
 
 

Party, snor och en bil på ett papper.

Det tog en vecka i skolan att få till en sjukstuga här. Små barn i grupp, vet i tusan om det är en  vettig idé? Det handlar ju självklart från början om att man vill tjäna så mycket pengar som möjligt till familjen. Men om man ska tänka på att våra barn ska behöva vara konstant nedsatta och förkylda så är det faktiskt ganska sjukt. Jag tänker att mänskligheten från början bodde med sin familj och den storfamiljen träffade antagligen inte så många andra. Om man tänker in hur det nu har blivit så är det en väldigt stor grupp med baciller! Tänk er alla ringar på vattnet med syskon, klasskompisar, deras syskon, föräldrar, arbetskollegor, deras familjer osv osv i en oändlighet! Jag vet att man nu säger att alla förkylningar förstärker imunförsvaret- men jag tänker att det är en efterkonstruktion för att få in skattepengar. Vi normalisera barns alla sjukor när det egentligen handlar om att det är ett ganska nytt fenomen... Jag undrar på riktigt hur det var med grottmänniskorna?!
 
I helgen var vi på 40-årsfest, en fest som jag sedan i somras längtat och sett fram emot väldigt mycket! Under veckan som var har jag tyvärr gått från att tänka sjukanmälan, till att tänka att jag skulle köra för att kunna åka hem när jag behövde men det hela slutade med att jag tog tåget dit och taxi hem med resten av gänget i ren protest mot min kropp... Fasiken, jag skulle festa, det hade jag bestämt! Jag hade både trevligt och dansade tills klockan slog tolv för där hade jag behövt att åka hem!
 
 
(Istället fick vi stå ute i regnet dryga timmen och vänta på en taxibil som inte dök upp, precis vad man vill mellan klockan 02-03 en lördagnatt...)
 
 
När de där 35-40 åriga människorna äntligen får parta loss🤪
 
I början på veckan var det 2,5 årskontroll med Abbe. En liten plutt som inte alls gav den "lilla bilen till mamma" eller sa att dockan hette docka eller att tallriken hette tallrik. För det kan han inte. När jag sa att jag inte tror att han kommer att svara på grund av att han inte kan så envisades hon med att hon ville kolla hans språkliga förmåga ändå... I början var han också blyg så han körde mest med bilarna och satt som om han inte förstod vad hon sa, vilket jag var tydlig med att han visst kunde i vanliga fall. Det är tur att han är mitt tredje barn och att jag vet att han förstår vad vi säger och att han har utvecklat språket från typ 10 ord till 40 över sommaren. Annars hade det kopplats in talpedagog- han är 2,5 liksom! Men sedan fick han sparka boll och hon frågade om han kunde sparka bollen med andra foten vilket han på en gång gjorde, att han fick sätta lappen med bollen på tåget på dörren, att hans skulle mata dockan med skeden, att han fick rita och han ritade två små däck till en bil som han sedan gjorde lite linjer runtom som skulle vara själva bilen. Ok, han pratar inte som de flesta andra i hans ålder men han är bra på annat😘 
 
 När Abbe-bus ska till förskolan, leka och mixa snor igen...
 
 
Idag är Signe och Abbe iväg medan jag och Malva hänger hemma med skallebang, onda kroppar och täppta näsor 🤧
 

Utmattningen

Asså BLÄ!!! Näääeee. Det är skit det här. Jag hatar den här jävla utmattningen. Att konstant vara trött så in i bängen, att må illa och bara vilja gråta. Ursäkta men jag vill bara svära och storböla åt hela helvetet! Jag hatar det, jag hatar min situation och jag förstår verkligen inte hur jag har hamnat här?
 
Hur mycket kan man googla?? Hur många preparat kan man stoppa i sig? Hur mycket självhat och hitta-felet kan jag lägga på mig själv? Hur mycket svar ska jag leta eller ska jag bara acceptera? Men jag vill ju hitta felet. Ibland accepterar jag bara, men det håller inte så länge för jag vill inte leva så här. Som i en dimma. Och sedan stör jag mig på att det kallas för "psykisk ohälsa". Nä, en utmattning är inget psykiskt! Det är så fysiskt det kan bli, jag vill inte sova för att slippa omvärlden jag BEHÖVER sova för att orka för att jag vill vara en del av omvärlden! Och oavsett om det beror på samhället eller om det är en bristsjukdom så är det ju en fysisk åkomma. Att vara yr, leta efter ord när jag pratar eller skriver, att ha huvudvärk och magproblem, behöva elva timmars sömn, inte klara av mycket folk på grund av för mycket intryck, behöva pausa efter minsta lilla, ja, det är ganska många fysiska åkommor på det. Hela kroppen protesterar ju mot något.
 
 
Jag var ju piggare några veckor i somras så jag fick börja leva, våga planera och ha drömmar så nu fick jag liksom en krasch och den blev så hård. Jag hann drömma om att vara en av dom som får bygga upp en resursskola (om det nu kan gå igenom i valet), det känns som att jag har ännu större förståelse för eleverna (och familjerna) som inte reder ut skolans värld, så jag ville liksom vara en som driver igenom detta för allas bästa. Jag kan jämföra utmattningen med väldigt mycket av hur diagnosbarnen har det. Dom har skolplikt, då måste vi kunna erbjuda en skola på deras vilkor. Jag får vara sjukskriven när jag inte orkar vilket är en nödvändighet, men det får inte barn... Jag hann alltså känna igen mig själv. min drivkraft till att förändra. Inte bara acceptera.
 
Jag vågade svara på en gång när det skulle planeras in träffar, för jag kunde liksom känna mig tillräckligt trygg i att jag skulle orka. Jag har nämligen lagt in en strategi i att skjuta upp svaret (ja, det har ofta lett till att jag glömt att svara vilket känns oartigt), men jag har inte velat säga ja för att sedan tacka nej och heller inte säga nej för jag vill ju.
 
Men nu är jag dränerad med huvudvärk och tårar. Skit! Jag känner mig som en stoppkloss, en som saktar in farten i familjen. En tråkig jävel helt enkelt. Jag försöker att se det positiva i det hela; att mina barn får ha mig väldigt mycket nu när dom är små. Det är positivt. Men det är fasiken inte positivt för mig. Jag vill ju vara den jag är!
 
Eller iallafall den jag har varit...