Vardagen här

Det är en månad sedan vi låste om oss i huset. Tänk att en månad kan ge en så mycket! Vi har kommit in i livet här och jag är faktiskt inte så sugen på att åka hem om 2,5 veckor, jag hade lätt kunnat stanna ett par månader till! 
 
 
Satt på en sunkig toalett idag när det slog mig hur vi håller på med alla renoveringsprojekt när det finns en hel värld att upptäcka ihop med våra barn. Kändes galet just i detta nuet. Men samtidigt gillar jag ju att hänga hemma också-och då vill jag ju ha det fint omkring mig...
 
Vi har besökt "animal wellfare", ett hem som tar hand om herrelösa hundar och katter här på ön, vaccinerar och försöker hitta nya hem till djuren. Vi har besökt en thailändsk skola där vi kikade in in i klassrummet med små träbänkar på rad. Läraren berättade att hon hade mellan 32 och 44 elever i årskurs 2's klassrum. Och thailändska barn satt inte stilla och var inte tysta berättade hon och skrattade. Vi har varit på lokal marknad, hängt lite med grannarna, gjort utflykter, gått på massage. Ja, livet snurrar på i snabb takt! 
 
 
 
 
Vi har hyrt en tuktuk som vi luffar fram på nu i en vecka, upptäcker utsiktsplatser och nya stränder. Första turen höll jag på att hoppa av i farten med Abbe i famnen, men nu känns det som att chauffören har koll på läget! Vi har hjälm på huvudet alla fem, vilket inte thailändarna har där dom far fram hela familjerna på sina moppar! Vi köpte en hjälm till Abbe på en marknad som kalls för "plast marknaden ", en superstor affär under en presenning där man kan hitta allt i plast.  Plus moppehjälmar. 
 
Igår hängde vi på en reaggeabar med livemusik. Sådant där som gör mig lycklig ända in i själen! Alla i familjen tyckte dock inte samma, men i dom lägena så kopplar jag bort tjuriga miner och gör så gott jag kan av att insupa feeling och jag lyckas ganska bra med det minsann🙈
 
  
Idag hängde jag med Abbe-bus när övriga familjemedlemmar var på massage, Abbe han gjorde så gott han kunde för att ge mig lite lyx i form av sand-peeling den tiden. Vi sprang i vågorna, solade, fick smaka på en babymango sur som en citron, Abbe var med i något skypesamtal med en japan, spelade fotboll med två fransmän och lekte tittut med en thailändsk kvinna. 
 
 
 
Vi har det helt enkelt väldigt bra här! Det tog lite längre tid med en 1-åring att landa bara, men hans galna jag som kikade fram de första två veckorna här har försvunnit; visst är det mycket vakt på honom, men han är sig mer lik nu igen så att vi hinner njuta och känna oss nöjda med att vi faktsikt genomförde de här knappa sju veckorna. Och Malva och Signe dom har hittat vänner att leka med och så finns det ju messanger så att vi kan ha kontakt med alla därhemma, M och S leker via messanger med sina bästisar😉Allt går att ordna! 

Bamboo bay och sjukhus

Frukost vid poolräcket och smörja in barn, packa badväskan för en dag på stranden, käka lunch på något trevligt ställe med havsutsikt, ligga i vattenbrynet och bli uppäten av sandloppor, simma bland vågorna och vakta Abbe, leka i vattnet med Malva och Signe, läsa lite bok och sova i solen.  Jomen livet här är ju ganska så fint, förutom sandlopporna som smaskat friskt på min rumpa och mina bröst... 
 
 
Häromdagen tog vi en flaktaxi ner till södra Koh Lanta för att hänga vid Bamboo Bay. Det blåste ganska så friskt så med vågorna in följde det med en stark ström utåt igen! Barnen tyckte att detta var galet roligt, Abbe han struttade ut i rasande fart, drogs ner under vattnet, lyftes upp av oss lika snabbt, han fräste litegrann och fortsatte sedan igen. Ingen rädsla alls!
 
 
 
På eftermiddagen började Malva att "stega" ut meter för att se hur mycket vattnet hade sjunkit på våra fem timmar där; för havet rör på sig galet mycket i o m tidvattnet. Efter en stund kommer hon och sätter sig hos oss, då har hon lite ont i händerna. Ytterliggare en stund efter börjar hon att gråta då det sticks och hon är stel i fingrarna, vi får inte röra hennes ena hand då det gör så ont... Jag är ganska så cool av mig i vanliga fall, men nu blev jag orolig på riktigt! Tog med henne till resturangen för att kolla med personalen där, de såg oroliga ut och pratade om tidvatten och att åka till doktorn.
 
I taxin påväg hem. Taxichauförren stannade bilden för att plocka några blad som han mulade ner innan han la det i Malvas hand. Hon tyckte att smärtan försvann av det! 
 
Det hela slutade med en kortisonspruta i rumpan och tabletter och salva med oss hem i några dagar. På sjukhuset pratade dom om kemikalier men personelen på stranden pratade om Jelly fish som blivit kvar i sanden efter tidvattnet. Vi vet bara att händerna blev bra och att inget mer svullnade under tiden!
 
Jag måste säga att läkarvården är fantastisk, dom är trevliga, lyssnar och ger snabb hjälp. Apoteken är mer som vårdcentraler, man går dit och berättar sina symptom och så berättar dom vad det är, hur man ska göra och vad man ska undvika. 
 
Thaifolket i allmänhet här är väldigt trevliga och öppensinnade, ler och hjälper till. Man möter väldigt få sura miner vilket gör att man själv går runt med ett smile på läpparna! 
 
Vi har tre veckor kvar här nu, två i huset och en på hotell. Vi vill åka runt lite mer på ön för att få se lite annat och så ska jag testa på thaiboxning innan vi lämnar huset. Jag tvivlar på att jag kommer att kunna röra mig sedan på grund av träningsvärk🙈 

Manikyr och kidnappning

"Man kan säga att vi har en tjejdag mamma!" utbrast Signe när vi strosade Saladan fram; hon, Malva och jag. Vi hade åkt tuk-tuk in för att hitta bikini till Malva, vi passade på att gå på våran första manikyr, fikade pannkaka och glass och köpte armband. En riktigt mysig eftermiddag alltså! 
 
 
Manikyr/massage-stället fick mig däremot att må illa. Innanför massagedraperiet hörde jag mystiska kyssljud, ut kom det en västerländsk man i 60-årsåldern och en ung skamsen thaitjej. Mannen fortsatte att flirta helt obehindrat, betalade mer än han skulle (vad jag hörde), frågade om det jobbade fler tjejer där, vände sig om femtielva gånger innan han försvann därifrån på cykel. Min mage värkte. Där satt vi och fick naglarna målade av en väldigt glad och trevlig shemale med glittrande ögon. Tur att mina barn är för små för att uppfatta sådana här situationer...
 
Igår när solen strålade, som den gör de flesta av dagarna, så gick vi till relax beach, en mysig strand med en hel del matställen längs den lilla stranden, hängmattor, solstolar och parasoller, härlig musik och allmän soft känsla. Vi började med att käka lunch tillsammans, tog varsin massage och badade i havet. Solen sken och livet var riktigt fint. Klockan tickade på, vi skulle stanna och se på solnedgången. Grannbarnet stannade med oss då hennes familj skulle gå hem, hungern kom, solen hade gått ner, maten beställdes då jag tänkte att det är mysigt att stanna lite till.
 
 
Klockan tickade på, maten kom inte och vi började inse att nu har det gått för lång stund än vad vi sa till grannarna att vi skulle stanna. Vi beslutade efter rejält dåligt samvete att jag måste gå hem och meddela hennes föräldrar att allt är lugnt; ingen olycka med tuk-tuken har hänt! Abbe stoppades ner i vagnen och jag tände ficklampan på mobilen för att synas på dessa galna vägar! Men efter en minut kommer hennes pappa åkande på moppen, för då dom hade ju faktiskt börjat fundera på vart deras dotter tagit vägen. 
 
 
Så fel det kan bli alltså, man är så van vid att ha mobil och kunnna ändra sina planer lite snabbt. Nu krävs det lite samplanering på ett annat sätt! Men slutet gott, allting gott😉 
 
Men det här med beachhäng, jag älskar det!!! Jag känner en sådan lycka av att få vara vid havet på en sandstrand från förmiddag till solnedgång! Och tänk att vi har nästan en månad kvar av detta!!!