Olyckan var framme

Det hände så snabbt! Jag satte Signe på skötbordet, höll en hand på hennes ben och sträckte mig efter en blöja. Då, just då, så lutar hon sig framåt, madrassen glider lite och hon dyker huvudstupa rakt ner i klinkergolvet. Jag ser hur huvudet kraschar i golvet. Och det enda jag hinner känna är skräck. Ren och skär skräck! Jag får tag i henne upp och nerpå med mitt hjärta i halsgropen, allt sker så snabbt! Hon gallskriker och jag springer och väcker Danne som jobbat natt med skräcken att hon fått någon hjärnskada... Tänk vad snabbt livet kan ändra sig!
 
Nu hände det inget mer än en bebis som skrek i en kvart, ett rött märke i pannslutet och ett besök på akuten för att kolla att allt var OK med henne samt en ledsen bebis på kvällen med huvudvärk. Men det gick över med en alvedonsupp och sedan var våran vanliga glada bebis tillbaka! Men jag hann bli äckligt rädd, för fytusan när huvudet får en sådan smäll- den tanken är ganska så otäck minsann... Jag vågade knappt hålla min lilla orm till bebis när dom skulle ta blodtrycket- för tänk om jag skulle tappa henne? Tilliten till min egen kapacitet att ta väl hand om henne vacklade där ett tag, jag vet att "en olycka händer så lätt", men det är ändå otäckt när man gör en sådan miss själv! Men antagligen, med tanke på hur bra det gick och att jag vet att jag fångade upp henne upp och nerpå, så måste jag ha hållt ett ganska bra tag om hennes lilla knubbiga ben, annars hade hon ju åtminstone fått sig en bula- men inte ens det finns det kvar idag av gårdagens händelse!
 
På morgonen stod jag och plockade ur diskmaskinen och tänkte vilken tur vi haft, inte ett enda besök på sjukhuset har vi behövt med varken Malva eller Signe! Man ska aldrig tänka tanken att man har tur, för då vänder det. Men nu hade vi ju tur i oturen med detta iallafall (Ta i trä!). Men jag befarar att det kan bli fler med våran snart åtta månaders lilla krabat som kan så mycket mer än vad hon ska kunna... Jag gör inte annat just nu än att barnsäkra hemmet känns det som, vårat kantiga tv-rums bord är ju utslängt sedan tre månader tillbaka och in ska det komma ett runt. Ett som man inte kan slå hål på sig på. Hoppas det tar ett tag innan hon klättrar upp på det bara! Våran Madicken- bebis hon är farlig hon!!!

september 2011

 
Så såg det ut förra september alltså. En liten lillasyster i magen som var ganska så svårfångad på bild- men tillslut så lyckades vi! Storasyster tyckte minsann att doktorn kunde skära ut henne där och nu, varför vänta när man fick se henne:) Men då visste vi inte om det var en Ellie, Emilia, Smilla, Madicken eller en liten Signe.
 
En Signe blev det ju! En Signe som för några dagar sedan tog dom första stegen. Två stycken till pappas utsräckta armar. Idag togs det tre stycken mot en mamma som satt på golvet på nära avstånd. Mammahjärtat blir varmt♥ Duktiga lilla bebis, knappt  7,5 månader är hon, och försigkommen till tusen!!! Hon vill, hon kan och hon vågar!!!
 

Liknande inlägg

Lillasystern traskar och sjunger