Svår balansgång

- Vad ska du göra imorgon då?
- INGENTING! 
 
Det känns som att skolka ungefär, att vara hemma utan barn. Jag har varit mamma i snart tio år, från att jag blev gravid med Malva tills nu. Jag har fött tre barn, varit uppe på nätterna, planerat dagarna utefter deras behov, jag ligger hur många steg som helst i framkant för att de ska må bra, för att livet ska bli bra för alla inblandade. Själv har jag bara blivit tröttare och tröttare men det hinner man som mamma inte riktigt med. För om man själv backar några steg så faller hela familjen. Nu har jag en bra man och pappa till mina barn, men det är ändå jag som sitter på planeringen... Danne är med på förskolan idag, ändå är det jag som packar väskan och berättar hur Abbes dag ska bli så bra som möjligt (iom att jag har varit med dom andra dagarna så vet ju jag vad han behöver och får då ta ansvaret för planeringen). MEN jag la fram min mans täckbyxor och vantar.
 
 
Jag behöver helt klart ta ett (eller flera) steg tillbaka.
 
Jag vet när jag satt hos läkaren första gången och grät över att jag ju egentligen inte har något att vara såhär trött över. Jag har ett bra liv med tre barn, man, familj och vänner,  jobbar deltid till och med. Och till råga på allt en lugn och och trygg barndom bakom mig. Jag fick då svaret: Men du har tre barn, familj, vänner, hushåll och jobb att ta hand om. 
 
Ja, och jag är nog ganska bra på att ta hand om. Läsa in allas behov, kämpa på, planera, fixa, styra och ordna. Se allt positivt och kämpa på som tusan! Alla mina styrkor. 
 
Så nu ska jag göra allt jag kan för att göra INGENTING när jag är själv hemma. Men då gnager det i mig, min nuvarande läkares ord; det är viktigt att du försöker börja träna igen och äta bra kost. Här har jag svårt att begränsa mig - för då tänker jag att jag borde gå till gymmet varje dag Abbe är på förskolan,  sedan borde jag laga bra mat också. Och så ska jag visst maximera sömnen med sa doktorn. Alltså ska jag sova middag innan barnen kommer hem. Stress,  press och där försvann just det där INGENTING. 
 
 

potträning

Jag är så kär i min lille lille kille! Han är så galet duktig med att kissa på toaletten nu. Under hösten har han vägrat att prova pottan eller toaletten, men under jullovet ändrades det så vi tog av han blöjan, satte han på toaletten (ville inte pottan) när vi såg att han behövde kissa. Bajsa vill han ha blöjan för. Men nu så kommer han och säger till själv när han vill ha hjälp upp, och de sista två dagarna är även pottan helt ok så den springer han till själv! Vi har även köpt små kalsonger i strlk 92 (hur gulligt?!) men dom vill han inte ha, så än så länge så är det rumpan bar för att han ska klara av det här tänker jag;)
 
 
Nästa vecka fyller han två år. Våran lille go´bit. Vi får se om han kommer att börja prata lite nu när han är på förskolan, för här hemma så är det mest peka och öh-anden som gäller, men redan andra dagen så kallade han sig själv för Abbe på förskolan. Det var "Abbe" boll när någon annan tog bandybollen han hade, det var "Abbe!" som hade byggt tornet, gick han till fröken och berättade. Det är även många traktorer som åker förbi utanför, vilket han ju älskar, så då pekar han och säger "takto". Visst säger han lite ord då och då, men mest får vi nog ändå säga att det är pekfingret som talar för vad han vill här i livet;)
 
Nu är hela familjen iväg vilket är ovanligt! Danne tog med barnen och följde med en kompis till badhuset. Jag försökte sova lite middag med Abbe innan då det inte alls blev några tolv timmar inatt, men somnade inte. Huvudet snurrar tokfort nu när livet ändras. Det blev så mycket intryck förra veckan så min hjärna slutade att minnas saker. Jag tappar galet mycket ord, glömde matlådan ena dagen, hela väskan andra. Svårt att somna fast att jag är superdupertrött. Googlade Alzheimers här idag då jag blir rädd på riktigt för mig själv emellanåt. På juldagen hittade jag nämligen inte till min moster som jag åkt till då och då under hela livet. Det var på riktigt otäckt... Och som sagt den här veckan har också spelat mig många spratt men googlingen gjorde mig lugn, det var inte så mycket annat som stämde in, så får nog lugna mig med att det är på grund av utmattningen som det blir så här när det är för mycket för mig. Nu i veckan får vi dela upp inskolningen lite, Danne tar en dag mitt i så jag är med tisdag och torsdag sedan kanske det blir att han är där själv på fredagen? Vi får se hur det går för honom!
 
Men jag tycker att den här formen på inskolning ändå känns bra!!! Sådan skillnad att bli lämnad ensam när man inte är trygg med vare sig fröknar eller rutiner mot att först få hänga där bland alla nya människor tillsammans med mamma eller pappa, för att sedan, när man vet hur det går till, när man har träffat barnen och fröknarna några dagar få vara ensam en liten kortis i taget. Han kommer säkerligen att bli förtvivlad när jag går en sväng- men det känns ändå tryggare för mig nu när han vet vilka alla är!
 
Han är inte lämnad speciellt många gånger till någon, så han är ju inte van att vara ifrån oss... Vi har ju haft vårt lilla team här♥

Energin är på botten

 
Vilket fantastiskt väder det har varit idag! Och första softa dagen på hela jullovet tror jag? Jag har varit ute och gått i solen med en kompis och sedan lekt med Abbe i snön. Käkat taccorester med barnen och bara varit! Såå välbehövligt 😰 Det är bara jag och Abbe hemma vilket är galet skönt, tjejerna är hos kompisar på gatan och kom bara hem för att äta! Hela jullovet har vi varit på kalas och fester, träffat massa folk och jag har inte haft ro att komma ner i varv.
 
Så nu är jag så galet toktrött efter att alla har varit hemma i över två veckor-något som jag ju brukar älska i vanliga fall! 
 
Jag har haft två möten med läkaren under veckan som varit och ett till inbokat under veckan som kommer. Nu när jag har varit föräldraledig så har det varit "Det tar tid. Du är utmattad. Du letar efter en nål i en höstack". Jag har kämpat på själv med att lösa min utmattning,  jag har googlat, jag har tränat, gått på många dyra möten/tester med alternativaren, ätit diverse tillskott, läst på om hormoner, kost, tarmflora, gifter. You namn it! Men nu när det är dags för sjukskrivning så heter det att vi måste hitta en "lösning", jag måste "aktiveras". Min känsla den här veckan har varit hopplöshet. Vad fasiken är det jag har gjort då?! Inte har jag bara legat på sofflocket och låtit mig vara så jäkla orkeslös som jag är! Jag kämpat fasiken på så att jag nästan går sönder.... Jag visar ju knappt hur jädra trött jag är för mina närmsta i rädsla att jag ska upplevas som tråkig. Att jag sitter och säger att jag inte kan arbeta tar på mitt psyke något enormt. Att Abbe ska skolas in på förskolan i veckan när jag är hemma känns i magen. Jag vill inget hellre än att jag/någon ska hitta vad som är galet!!! Sedan är läkaren bra, men attitydförändringen kändes lite knepig.
 
Jag är tacksam för att jag "bara" är utmattad och inte sjuk. Men det är också där skon klämmer- för jag är inte sjuk, sedan är jag heller inte frisk. Så det är inget som syns på mig hur mycket jag kämpar för att se glad och pigg ut, och hur trött jag är när jag gjort det. Därför är det väldigt kämpigt när alla är hemma, annars hinner jag ju sova och vara tyst och introvert när det bara är jag och lilleman hemma. Han har det bra med mig,  jag är en bra mamma till en snart tvååring, det räcker liksom att åka lite pulka, bygga lite tågbana och lyssna på honom och översätta hans ljud till vad han vill. Så idag när tjejerna har varit hos sina kompisar hela dagen och Danne är iväg på sitt håll har jag kunnat lyssna på poddar. Självklar en om hormoner och stress. Mitt nya intresseområde...