En hård lärdom

På nyhetsmorgon igår fokuserade de på utmattning. Att sjukskrivningarna ökat med 80% just på grund av detta. Det är sorgligt att det ska behöva vara så, att vi ska behöva leva så.
 
Just nu känns det som ett annat liv för det mesta; att jag var så galet trött så att jag inte orkade stå upp, att jag såg tunnelseende och var så yr så att jag inte klarade av att vara i mina hoppetossor till barns närvaro, att jag inte kunde gå och handla för att jag tappade fokus på hyllor, folk och varor. Jag fick lägga mig platt på golvet instängd på toaletten om jag utsatte mig för det, där fick jag ligga i 30 minuter och bara djupandas. Att jag sov tre timmar middag efter en tio-elva timmars natt men ändå var jag så trött så att jag bara grät och inte orkade träffa folk. Mitt i detta så kände jag skam över att starka jag skulle ha brutits ner så, jag ville helst inte berätta för någon hur utmattad jag var, jag skämdes. Det är ingen lätt sjukdom, vare sig för den insjuknade eller för familjen, det är ju inget som syns utanpå och det är oerhört svårt att förmedla känslan man har utan att "klaga" och "slippa undan" allt jobb man har med familj och hem. Det har varit oerhört tufft helt enkelt. 
 
Nu känner jag mig stärkt av det. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv.  Att ta hand om mig själv; vad behöver jag, vad mår jag bra av? Jag har dock väldigt lätt för att bli för trött fortfarande, då blir jag yr, illamående och helt orkeslös så Danne får ta många nätter med Abbe medan jag sover i eget rum för att ladda sömnkontot... Jag hoppas att jag snart är mer skyddad för en kass natt eller en stressig dag, men där säger ju läkarna att det tar flera år och endel säger ju att hjärnan är konstant känslig för stress efter en utmattning. 
 
Nu börjar min föräldraledighet att lida mot sitt slut, tankarna har varit och är många. Kommer jag att klara av ljudnivåerna och stressen som är i skolan? Jag vet inte. Jag älskar ju jobbet med barnen så jag har haft svårt att ens försöka komma på en annan yrkesväg. Men jag har en dröm om att starta eget som fotograf; men jag behöver jobba lite med självkänslan och tanken "inte kan väl jag" först. Till hösten är tanken att jag ska jobba 50% i skolan, för att testa på, egentligen skulle Danne ha tagit över föräldraledigheten helt, men nu blir det 50/50 för att jag inte ska bli sjuk igen. Och det känns ju som en bra början!
 
Det hade ju vart fint att leva såhär...
 
 
 

Mitt tuffaste år någonsin

Oj, oj, oj, hur ska jag kunna summera år 2016?  Året som fått mig att växa tio år i erfarenhet, året där jag och Danne blev trebarnsföräldrar, året där jag, mitt i bebisbubblan, varit tvungen att prioritera mig själv mer än vad jag gjort på ett decennium...
 
Tänk vad många tårar som sprutat ur mina ögon detta året, jag har upplevt besvikelsen över att mjölken inte räckte till att föda upp min älskade lille bebis. Jag har haft min första ångestattack där ångesten kröp upp ur min kropp när jag fick panik över att jag inte orkade vara den mamma jag varit i sju år innan, hur jag inte orkade med att dom krävde min närvaro, att de lät för mycket. Jag kunde knappt andas och tårarna sprutade, jag ville fly därifrån. Jag ville vara ensam. 
 
När jag inte redde ut att ens åka och väga min fyraveckors på bvc började jag med medicin. I början var det som att hela mitt dåliga jag förhöjdes upp till tio; tappade "närsynen", hade äcklig migränhuvudvärk och kunde knappt sova på två, tre veckor. Jag som knappt hade kunnat hålla mig vaken mer än till klockan 17- om jag hade sovit till 10. Men i mars såg jag en ljusning, orkade ta lite promenader, orkade träffa folk korta stunder. Då fick Abbe RS och vi lades in på Ryhov i fyra dygn med sondmatning och syrgas. Orken som precis börjat att komma raserades rejält av oro över våran lillebror. Men han blev bättre och vi fick komma hem. 
 
En sådan jäkla tuff start på detta året. Jag har känt mig så nedrans ensam i min utmattning, dragit mig undan och varit tvungen att växa som person. Vem är jag? Vad är viktigt i mitt liv? Hur blev jag som jag blev? Varför är det så viktigt att vara duktig och stark hela tiden?
 
Och så mitt i allt detta så har jag varit mamma och fru och blivit mamma till en fantastisk liten kille. Abbegos. Han som kom med så mycket kärlek, han som gosar panna-mot-panna, han som busar och klättrar och bankar och pussas. Våran sista lille bebis. Han har gått från en alldeles ny liten människa till att vandra omkring här på två ben. 
 
Jag har mycket funderingar kring jobb, kommer jag att reda ut att vara lärare? Vad ska jag annars göra? Starta eget? Byta yrke? Plugga? Vad ska jag bli när jag blir stor? Eller kommer min hjärna att hinna läka så att jag klarar av att komma tillbaka till ett jobb som jag egentligen tycker är riktigt kul och kreativt?! Hur ska jag tänka?
 
I höstas fick jag nys om en hjärnforskare som menade att tre/fyra joggingpass i veckan på 40 min vardera sänker kortisolet  (stresshormonet) rejält. Så sedan dess har jag kämpat på med min träning som jag nu hoppas att jag kan hålla i så att jag kan sova bra och MÅ bra. 
 
Vilket år alltså. Min förståelse för psykisk ohälsa har exploderat och jag har oerhört svårt för att döma en människa då jag vet att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Denna konstanta trötthet gör ju att man måste agera på ett annat sätt gentemot sig själv och när människor inte beter sig som förväntat har man ingen aning om vad som pågår. Man ska aldrig döma någon utan lita på att alla gör sitt bästa.
 
Jag är allt som oftast oerhört trött fortfarande, men jag kan ändå relatera till just trötthet -inte utmattning -om jag tar hand om mig själv. Så fort det har varit mycket ett par dagar eller om barnen sover dåligt, så hamnar jag i en blöt liten fläck på golvet en stund och skulle behöva åka iväg och sova en vecka eller två. Men i min livssituation så är det svårt att göra det så jag får helt enkelt kämpa på och trycka på pausknappen några dagar emellanåt!
 
Nu ser jag fram emot 2017, jag hoppas innerligt att det kommer att bli lättare. Att jag kommer att hitta tillbaka till mig själv fast med ett snällare jag som tillåter mig att ibland vara lite svag. Att vara svag är inget dåligt. Det är däremot inte bra att inte lyssna på sina egna behov! Jag välkomnar det nya året med öppna armar!
 
Ta hand om varandra💖 
 

Liknande inlägg

Batteriet är tomt

Vi fortsätter hemmalivet, tröttheten har liksom tagit över igen. Den slog till med råge där jag satt på tjejkväll i måndags-ögonen ville liksom inte mer. Både kropp och hals strejkar. Batteriet ekar tomt. I vanliga fall går jag runt och är mer eller mindre "jag-har-bebis-trött", det är en annan känsla, men att ha utmattningskänsla det är en annan typ av trötthet, den sätter sig liksom in i skelettet, kroppen  och sinne säger upp sig.
 
Jag lyssnade på Pira och Bråding igår, "Therese-om att gå in i väggen". Gråten gick liksom inte att hejda då hennes historia liknade min så mycket. Mina tankar som någon annan satte ord på. Om skammen i det hela, att inte gäller det väl mig? Jag har väl ändå vitaminbrister (🙈). Att så fort man har lite ork så blir man så glad så att man kör på, hela tiden lite för hårt. 
 
Mitt batteri blinkar ju nästan konstant på rött, så en infektion tar den lilla energin jag har så att jag snabbt hamnar tillbaka på "utmattad". För infektionen i sig är oerhört tröttande, Signe som har samma gråter för minsta lilla motgång, sover helst middag och bor i soffan även hon. Jag är konstant illamående och ligger platt på golvet jag. 
 
Danne däremot har lagt golv!!!
 
Idag skiner solen så vi ska passa på att gå ut och lapa d-vitamin! Till helgen är tanken att jag ska till min syster i Göteborg ihop med mamma. Julskyltning och mys. Jag hoppas det blir så!