En salig blandning av Pelle Svanslös, album-pyssel och potträning

Snön yr runt utanför fönstret, kaminen är tänd och vi sitter nu uppkrupna i soffan och tittar på Pelle Svanslös. Malva har varit på förskolan idag, tre veckor sedan sist. Jag ringde imorse, efter att ha försovit oss lite, och kollade sjukdomsläget i barngruppen. Svårt det där i vabruari, hur ska man göra när man har möjligheten att ha sitt barn hemma? Det känns ju som att man hämtar hem sjukorna medvetet, men samtidigt så känns det inte så schysst att ha henne hemma för mycket när hon ändå ska tillhöra barngruppen... Vi tog beslutet iallafall att lämna henne där idag då det varken var kräksjuka eller influensa-fall, så vi får hålla tummarna att vi inte får hem något nytt! När jag skjutsade henne dit så hörde jag från baksätet "Jag sa till pappa att han skulle hämta mig tidigare idag så att jag hinner leka med mina kompisar". Jaha, ok. Men jag vet ju att hon leker och leker och leker lite till när hon väl är där så jag försökte att inte lägga så mycket vikt i den kommentaren och mycket riktigt, när hon hämtades så var hon alldeles kalas-glad då hon och kompisen Meja hade lekt konstant! Till och med så mycket så att hon är toktrött här hemma nu och bryter ihop för minsta lilla...
 
Jag har passat på att både power-walka och klippa--tejpa i Signes album. Jag är nu på dag tre i hennes liv och jag blir galet sentimental, sådär så att tårarna rinner, när jag tittar tillbaka på den där kulan och sedan en alldeles ny liten knodd som ligger vid bröstet. Till och med så att man tänker tillbaka på förlossningen i ett rosaskimrande lull-lull-ljus och bara ser den leende blivande mamman med lustgasen tryggt i handen, fast det var jag själv bakom kulisserna så att säga... Hur sjutton kan man glömma den där "jag-kommer-att-dö-känslan" så fort?
 
       
 
Annars har jag pott-tränat lillasystern. Det har ju stått så mycket om detta i tidningarna det sista; att det inte handlar om en mognad utan ren och skär träning och medvetenhet om att bli blöjfri. Egentligen har jag inte ett dugg bråttom att bli av med ännu en "bebis-grej", men jag ser det ju som ett experiment det här. Hur tidigt kan man få ett barn torrt om man lägger ner lite energi i det hela? Så i någon månad sådär har jag pratat om kiss, och låtit "ksss" när hon kissat i blöjan och förra veckan så introducerade jag pottan, en vacker potta från -60-talet som min mamma och mina mostrar hade när dom var små! Jag satte henne där utan blöja och pratade om kisseriet, inget kiss kom så efter en stund gick jag och plockade ur diskmaskinen och efter ett tag kom hon och sa sitt lilla "öh, öh, öh" och pekade mot pottan. Och mycket riktigt, där var kiss överallt! Och inte bara på golvet utan det rann PÅ pottan så alltså har hon försökt att sätta sig på den!!! Duktiga unge! Och nu i helgen så fick hon en spelande potta från goda vänner i ett-årspresent så nu är mitt mål att lyckas få henne att kissa i den, men det har jag inte lyckats med än;)
 
         
                    60-talspottan                                   potta a la 2013
 
 
 

Förskola för de allra minsta

Jag läser en bok nu som heter Förskola för de allra minsta, På gott och på ont, skrämmande läsning vill jag lova.
 
Den handlar om små barns hjärnor, att den egentligen är redo för förskolan när den är närmare tre år. I dagens förskola med alldeles för många barn och för lite personal så hinner inte pedagogerna med barnen i den utsräckning som ett litet barn behöver för att utvecklas på ett positivt sätt (generalisering). Den tar upp att ett förskolebarn (1-3 år) är sjuk dubbelt så mycket som ett hemmavarande barn och vad händer då i denna bullriga miljö med barnen som är nedsatta och känsligare än i ett friskt tillstånd? Och den bullriga miljön som leder till att 10% av högstadieeleverna har tinnitus på grund av att dom vistats i för hög ljudnivå sedan dom var små. 61% av sjuåringarna upplever att det tjuter och ringer i öronen vid enstaka tillfällen.
 
Den tar upp hur viktigt det är med en anknytningsperson för det minsta barnet, en person som dom känner sig älskade av och som blir glad när hen kommer till förskolan om den vistas där. Om den personen är frånvarande så betyder det ensamhet för det lilla barnet.
 
                                         
 
Att hjärnan utvecklas som mest mellan 1-2 årsåldern och att dessa förändringar i hjärnan kräver, för att utvecklas väl, stimulans och övning i ett tryggt samspel med en välkänd vuxen. Boken går in på frontallober, limbiska system, stressreglering och känslomässig balans, impulskontroll, uppmärksamhet och minne. T ex att reaktioner på trauma och stress vid tidiga år utgör tillstånd i hjärnan som kan organiseras till permanenta reaktionssätt, "egenskaper".
 
De beskriver varför hjärnan utvecklas mer och lär sig bättre vid en positiv interaktion mellan barnet och den vuxne (att eleven i skolan lär sig bättre om den tycker om sin lärare- något att tänka på för oss "fröknar), för vid det läget stiger halten endorfiner, dopaminer och andra katekolaminer (fråga mig inte vad det sistämnda är) och dessa hormoner stimulerar i sin tur stresshormonsystemet (cortisol) som i sin tur leder till hur ofta du blir sjuk i vuxen ålder (om jag förstod det hela rätt?)! Så om du behandlats med ömhet och omvårdnad ger det god hälsa och robusta immunsystem. Denna effekt sträcker sig till tredje generationen! Visst är det intressant;)?
 
Så kontakten mellan barnet och föräldrarna (eller förskolepedagogen) är otroligt viktig för hur ditt barn utvecklas både emotionellt och fysiskt! Resten av livet! Snacka om att vi tar oss ett galet stort ansvar när vi blir föräldrar!! Vågor man egentligen fundera på sådant här- skrämmer ju skiten ur en egentligen! Men. Ansvaret har jag ju redan tagit på mig så bäst att göra ett så bra jobb som jag är kapabel till!
 
Ja, jag har inte läst färdigt den än, men den ÄR intressant, så låna den på bibblan om ni hinner med!

Liknande inlägg

Förskolan och träning

Idag är Malva på förskolan, första gången på fyra veckor... Det började med höstlovet sedan fortsatte ledigheten med att vi vände i dörren på grund av kräksjukan- som sedan har fortsatt tills nu! Så vi tackade nej till kräksjuka och fick till på köpet även fyra snorfria och feberfria veckor. Trots att hon träffar barn från i princip alla förskolor i samhället genom kompisar, musiklekis och gympan. Det är då jag egentligen vill strunta i all denna "galenskap" att våra barn ska vara där när vi inte behöver. Det är ju inte så att hon inte har lekt och utvecklats under den här månaden för hon träffar nog barn så gott som alla dagar hon vill och orkar!
 
Jaja, jag är inte tillräckligt stark för att stå emot när "alla andra" är där. För visst, hon har ju jätteroligt och hon vill ju gå. Men det är själva grejen jag är lite smått irriterad på. Men nu är ju "alla andra" där, så även mitt barn.
 
Danne jobbar 15-23 hela veckan, så när jag hade lämnat Malva på förskolan så åkte jag till gymet! (Gratiskort i en månad av Vickan- så bäst att passa på att utnyttja det och komma in i tänket!) För vad jag älskar det- jag tycker att det är så roligt! Jag har inte gymat sedan jag blev gravid med Malva, fem årsedan sådär. Och jag gillade det då med, men sedan har jag varit lite i en tröttdvala och inte orkat, men lillasyster sover ju bättre än vad Malva gjorde under flera års tid, så nu känner jag att jag har lite mer energi igen. Hoppas att det fortsätter så! Jag tänker att jag nog får satsa på åtminstone ett styrkepass i veckan sedan, efter den här månaden då när jag ska satsa på att vara där ofta! Imorse var det jag och tio pensionärer. I lördags var det jag och Vickan som var där;)
 
 
Men imorgon blir det pepparkaksbak med mammagänget istället. Mysigt!
 
Och så funderar jag på att hänga upp stjärnor i fönstret och lyssna på julmusik? Jag som inte haft någon julfeeling alls innan... Men det hänger nog ihop med att jag efter några "ångest- veckor" där jag känt att jag borde ringa till skolan och se om dom har några dagar i veckan till mig beslutat mig (oss) för att jag väntar några månader... Jag ÄR inte redo ännu, jag känner det i hela mitt sinne. Så, jag stannar hemma lite till med våra tjejer.
 
Och då är julen välkommen- så länge den inte innebär att jag ska börja jobba (lite lite) efter jullovet. För, lärare som jag är, räknar jag mitt liv i terminer och lov minsann;)