Födelsedagar och psykbryt

Det är söndag morgon och 06.30 kom Abbe och kröp ner bredvid mig, strax därefter kom även Signe. Vi har två morgonpigga barn och det är Dannes sovmorgon idag. Jag gav dom min telefon och satte dom i soffan i hopp om att få sova lite längre. Men nä, funkade inte den här morgonen heller🙈
 
morgonmys framför brasan
 
Blir till att sova middag med lillfiluren sedan. 
 
Han fyllde två i torsdags och imorgon fyller Signe sex år. Abbe går på pottan här hemma som om han aldrig gjort annat! Lika imponerad den här gången som när Malva och Signe hade knas på denna konst! Signe sover allt fler nätter i sin säng, det är också stort när man aldrig gjort det tidigare i sitt nästan sexåriga liv...  Idag blir det kalas med mormor, morfar och farmor, jordgubbstårta har januaribarnen (jaja, Signe iallafall) önskat sig så så får det bli! 
 
Abbe har varit själv på förskolan i två dagar nu. I torsdags lämnade jag byggnaden vid tio och i fredags redan vid dörren en timme tidigare. En dämpad liten kille som gråtit hos fröken en stund, för att sedan hänga i tamburen i väntan på att jag ska komma tillbaka. Han trivs utomhus, då glömmer han nog för där verkar han varq som nöjdast, han åt inte i torsdags men ficke då välling av fröknarna. I fredags hade han ätit soppa, som veckan innan. Han sover dock bra vilket känns skönt!
 
Själv storbölade jag i onsdags när Danne var med honom. Det var som att proppen gick ur och jag blev så trött när jag var själv hemma. All anspänning släppte, säkerligen all oro över att lilleman och jag ska vara ifrån varandra med. Så konstigt. Dåligt samvete men skönt på en och samma gång. Jag kan inte släppa känslan över att han måste vara helt förvirrad över att han lämnas där och jag går ifrån honom. Han har ju i princip aldrig lämnats någonstans utan någon av oss, han vet ju inget annat än att vara med familjen😓 JAG kan ju få separationsångest utan Abbe, men jag har ju vetat från att han föddes att livet är så, han vet ju inte att det är såhär. Men jag försöker tänka att det blir bra, både för honom och mig. Bara han vänjer sig då kommer han att leka och gilla förskolan. Det tror jag på riktigt!
 
(Att han sedan slog på kortet på fröknarna vi har hemma med hammare, säger väl bara att han inte gillar tanken på att vara där själv ÄN🙈)
 
Men nu, sol ute, vinterlandskap, kokande ägg på spisen,  tre vakna barn, en sovande man. Söndag. 
 
 
 

Inskolning

 
Håller just nu på att skola in lilleman på förskolan. Vi har pratat mycket om vad en förskola är, att vi ska dit och leka,  äta, sova och sedan säger mamma hejdå en liten stund men sedan kommer jag tillbaka. Hm, to much information för en inskolning. För hur skulle han fatta att jag inte skulle säga hejdå när vi hälsade på? Så så fort han såg grinden började han att gallskrika, han ville inte in, inte ta av sig overallen och såg helt bedrövad ut mellan tårarna och skriken.
 
Puh.  
 
Gör om gör rätt. Men han har ju redan fattat vad som komma skall... Igår var vi bara här lite över en timme, rädslan släppte och han lekte och var nöjd både ute och inne.
 
 
Resten av veckan är det 9-14 som gäller, tillsammans både han och jag. Han stoltserade hit så nöjd idag, tog av sig jackan och knatade in själv till lekhallen och sa hej till fröken. Han har lekt och undersökt alla små vrår. Ville inte avbryta för frukt, men han tog sig lite äppelbitar ändå. Lekte ute och var nöjd, men sedan kom Danne förbi med min kvarglömda matlåda hemifrån och då brast det när han åkte igen.  Han var  väldigt trött när vi skulle in. Satt i mitt knä och kramades när det var lite danssamling innan maten och sedan vägrade han att sitta vid bordet när det var lunch- puttade undan maten och illvrålade. Så vi satte oss lite i en vrå och kramades och sedan fixade jag en välling för att höja blodsockret. Sedan satt han i mitt knä vid bordet och åt av min matlåda "MMMmmm" satt han nöjd och petade i sig lite ris. 
 
Sova middag.  Jag trodde att vi skulle få åka hem, att han skulle totalvägra det när jag är med. Men icke.  Han skrek i några minuter, riktigt förbannat. Men sedan när jag la honom ner på madrassen så tystnade han. Stirrade upp i taket. Slängde av sig täcket för att visa att han tänkte minsann inte gå med på det här. Men fem minuter senare sov han! Så första "långdagen" är snart avklarad! När vi skulle hem sa han snabbt och glatt hejdå till allihopa😅 
 
När man hamnar mitt i en småbarnsavdelning och ser hur alla små 1 - åringar tvättar händerna,  äter och sover (och visserligen skriker en himla massa för att dom längtar efter mamma/pappa) och så ger man sin egen 2-åring välling, sitta i knät och bär runt på honom när han är ledsen, så känner man sig ju så, ja vad ska man säga? Överdrivet nära?... Så när jag värmde den där vällingen så undrade jag hurdana blickar jag skulle få, men samtidigt vill jag att Abbe ska trivas här och då är ju en del i att vara mätt i magen när allt annat är nytt och lite upp och ner en viktig del! Malva hade också behövt det- hon åt inte på hela dagarna första halvåret och ändå krävde jag inte att hon skulle få sin "nenne".Efter tredje barnet har jag lite mer skinn på näsan!!! 
 
Men jag tror att han kommer att gilla det. Han är en känslomänniska så han skriker högt när han inte är nöjd, men samtidigt så tror jag att han ganska snabbt kommer att acceptera läget och tycka om att veta vad som förväntas av honom❤ 
 
Två dagar kvar av att inte sova middag för mig. För nä,  jag somnar inte här.... 

En salig blandning av Pelle Svanslös, album-pyssel och potträning

Snön yr runt utanför fönstret, kaminen är tänd och vi sitter nu uppkrupna i soffan och tittar på Pelle Svanslös. Malva har varit på förskolan idag, tre veckor sedan sist. Jag ringde imorse, efter att ha försovit oss lite, och kollade sjukdomsläget i barngruppen. Svårt det där i vabruari, hur ska man göra när man har möjligheten att ha sitt barn hemma? Det känns ju som att man hämtar hem sjukorna medvetet, men samtidigt så känns det inte så schysst att ha henne hemma för mycket när hon ändå ska tillhöra barngruppen... Vi tog beslutet iallafall att lämna henne där idag då det varken var kräksjuka eller influensa-fall, så vi får hålla tummarna att vi inte får hem något nytt! När jag skjutsade henne dit så hörde jag från baksätet "Jag sa till pappa att han skulle hämta mig tidigare idag så att jag hinner leka med mina kompisar". Jaha, ok. Men jag vet ju att hon leker och leker och leker lite till när hon väl är där så jag försökte att inte lägga så mycket vikt i den kommentaren och mycket riktigt, när hon hämtades så var hon alldeles kalas-glad då hon och kompisen Meja hade lekt konstant! Till och med så mycket så att hon är toktrött här hemma nu och bryter ihop för minsta lilla...
 
Jag har passat på att både power-walka och klippa--tejpa i Signes album. Jag är nu på dag tre i hennes liv och jag blir galet sentimental, sådär så att tårarna rinner, när jag tittar tillbaka på den där kulan och sedan en alldeles ny liten knodd som ligger vid bröstet. Till och med så att man tänker tillbaka på förlossningen i ett rosaskimrande lull-lull-ljus och bara ser den leende blivande mamman med lustgasen tryggt i handen, fast det var jag själv bakom kulisserna så att säga... Hur sjutton kan man glömma den där "jag-kommer-att-dö-känslan" så fort?
 
       
 
Annars har jag pott-tränat lillasystern. Det har ju stått så mycket om detta i tidningarna det sista; att det inte handlar om en mognad utan ren och skär träning och medvetenhet om att bli blöjfri. Egentligen har jag inte ett dugg bråttom att bli av med ännu en "bebis-grej", men jag ser det ju som ett experiment det här. Hur tidigt kan man få ett barn torrt om man lägger ner lite energi i det hela? Så i någon månad sådär har jag pratat om kiss, och låtit "ksss" när hon kissat i blöjan och förra veckan så introducerade jag pottan, en vacker potta från -60-talet som min mamma och mina mostrar hade när dom var små! Jag satte henne där utan blöja och pratade om kisseriet, inget kiss kom så efter en stund gick jag och plockade ur diskmaskinen och efter ett tag kom hon och sa sitt lilla "öh, öh, öh" och pekade mot pottan. Och mycket riktigt, där var kiss överallt! Och inte bara på golvet utan det rann PÅ pottan så alltså har hon försökt att sätta sig på den!!! Duktiga unge! Och nu i helgen så fick hon en spelande potta från goda vänner i ett-årspresent så nu är mitt mål att lyckas få henne att kissa i den, men det har jag inte lyckats med än;)
 
         
                    60-talspottan                                   potta a la 2013