Intensivt

Liten snorig näsa och atjo prosit. Första förskoleförkylningen har kommit till Abbe. Annars har första veckan gått som en rak trappa, ett steg högre upp för var dag! Från panikskrik i måndags till att vilja ta av sig strumporna likt en liten kompis för att gå in med henne i lekhallen utan en liten tår i fredags. 
 
Själv hade jag bestämt mig för att gå till gymmet efter lämningen igår. Första gången på fem månader. Jag får se om jag kan tvinga dit mig ett par gånger i veckan? Det är svårt det där,  om jag ska tänka att jag inte ska göra någonting alls när jag väl är själv,  eller om jag faktiskt blir piggare av att träna nu? Förra hösten tyckte jag ju att jag mådde BRA av att träna kondition som jag fokade på, jag vet att det var riktigt tungt att komma igång då med... 
 
Ikväll stannade jag hemma med Abbe när övriga familjen åkte till stan för att möta upp de andra i hans familj för en resturang-afton.  Men jag är så urbota trött av de här två månaderna som varit med alla firande av jul och födelsedagar samt inskolningen av Abbe så jag kände att jag skulle göra mig en björntjänst av att hänga på. Så jag blev hemma med Abbe istället. Och jag vet ju hur det hade blivit, att placera en viljestark och upptäckarlysten två-åring på en resturang med diverse broar över rinnande vatten med fiskar i. Nä, så klok (lat/erfaren?) har jag blivit med tiden för att förstå att det bara hade inneburit att vakta, stoppa, bråka och pusta... Så en popcornkväll med tågappen från Brio passade oss båda två alldeles utmärkt! 
 
 
Igår hade Signe sitt 6-årskalas. Ett gäng kalasstinna barn en fredagkväll. Intensivt som attan, en ljudvolym som hette duga och ett supernöjt födelsedagsbarn! Det får vi nog kalla lyckat ändå?! Det var maskeradtema, Signe sjäv var älva och sedan var det en ninja, cowgirl, Elsa, Superwomen och så vidare men mitt i alla dessa utklädda barn satt det en liten kompis med texten "Be yourself" på klänningen- så vi tackar mamman som råkade glömma bort temat men fick till en sådan klockren klänning kvällen till ära😂
 
Av erfarenhet kör vi bara 1,5 timme. Då är det slut när de har som roligast och det hinner inte balla ur. Ingen fri lek utan uppstyrt från start, ingen märkvärdig mat utan så simpelt som det kan bli -då äter alla. Igår hade vi också halverat barnaskaran men det måste jag säga att det faktiskt inte var någon skillnad på 20 eller tio barn... 
 
 
 
 

Födelsedagar och psykbryt

Det är söndag morgon och 06.30 kom Abbe och kröp ner bredvid mig, strax därefter kom även Signe. Vi har två morgonpigga barn och det är Dannes sovmorgon idag. Jag gav dom min telefon och satte dom i soffan i hopp om att få sova lite längre. Men nä, funkade inte den här morgonen heller🙈
 
morgonmys framför brasan
 
Blir till att sova middag med lillfiluren sedan. 
 
Han fyllde två i torsdags och imorgon fyller Signe sex år. Abbe går på pottan här hemma som om han aldrig gjort annat! Lika imponerad den här gången som när Malva och Signe hade knas på denna konst! Signe sover allt fler nätter i sin säng, det är också stort när man aldrig gjort det tidigare i sitt nästan sexåriga liv...  Idag blir det kalas med mormor, morfar och farmor, jordgubbstårta har januaribarnen (jaja, Signe iallafall) önskat sig så så får det bli! 
 
Abbe har varit själv på förskolan i två dagar nu. I torsdags lämnade jag byggnaden vid tio och i fredags redan vid dörren en timme tidigare. En dämpad liten kille som gråtit hos fröken en stund, för att sedan hänga i tamburen i väntan på att jag ska komma tillbaka. Han trivs utomhus, då glömmer han nog för där verkar han varq som nöjdast, han åt inte i torsdags men ficke då välling av fröknarna. I fredags hade han ätit soppa, som veckan innan. Han sover dock bra vilket känns skönt!
 
Själv storbölade jag i onsdags när Danne var med honom. Det var som att proppen gick ur och jag blev så trött när jag var själv hemma. All anspänning släppte, säkerligen all oro över att lilleman och jag ska vara ifrån varandra med. Så konstigt. Dåligt samvete men skönt på en och samma gång. Jag kan inte släppa känslan över att han måste vara helt förvirrad över att han lämnas där och jag går ifrån honom. Han har ju i princip aldrig lämnats någonstans utan någon av oss, han vet ju inget annat än att vara med familjen😓 JAG kan ju få separationsångest utan Abbe, men jag har ju vetat från att han föddes att livet är så, han vet ju inte att det är såhär. Men jag försöker tänka att det blir bra, både för honom och mig. Bara han vänjer sig då kommer han att leka och gilla förskolan. Det tror jag på riktigt!
 
(Att han sedan slog på kortet på fröknarna vi har hemma med hammare, säger väl bara att han inte gillar tanken på att vara där själv ÄN🙈)
 
Men nu, sol ute, vinterlandskap, kokande ägg på spisen,  tre vakna barn, en sovande man. Söndag. 
 
 
 

Inskolning

 
Håller just nu på att skola in lilleman på förskolan. Vi har pratat mycket om vad en förskola är, att vi ska dit och leka,  äta, sova och sedan säger mamma hejdå en liten stund men sedan kommer jag tillbaka. Hm, to much information för en inskolning. För hur skulle han fatta att jag inte skulle säga hejdå när vi hälsade på? Så så fort han såg grinden började han att gallskrika, han ville inte in, inte ta av sig overallen och såg helt bedrövad ut mellan tårarna och skriken.
 
Puh.  
 
Gör om gör rätt. Men han har ju redan fattat vad som komma skall... Igår var vi bara här lite över en timme, rädslan släppte och han lekte och var nöjd både ute och inne.
 
 
Resten av veckan är det 9-14 som gäller, tillsammans både han och jag. Han stoltserade hit så nöjd idag, tog av sig jackan och knatade in själv till lekhallen och sa hej till fröken. Han har lekt och undersökt alla små vrår. Ville inte avbryta för frukt, men han tog sig lite äppelbitar ändå. Lekte ute och var nöjd, men sedan kom Danne förbi med min kvarglömda matlåda hemifrån och då brast det när han åkte igen.  Han var  väldigt trött när vi skulle in. Satt i mitt knä och kramades när det var lite danssamling innan maten och sedan vägrade han att sitta vid bordet när det var lunch- puttade undan maten och illvrålade. Så vi satte oss lite i en vrå och kramades och sedan fixade jag en välling för att höja blodsockret. Sedan satt han i mitt knä vid bordet och åt av min matlåda "MMMmmm" satt han nöjd och petade i sig lite ris. 
 
Sova middag.  Jag trodde att vi skulle få åka hem, att han skulle totalvägra det när jag är med. Men icke.  Han skrek i några minuter, riktigt förbannat. Men sedan när jag la honom ner på madrassen så tystnade han. Stirrade upp i taket. Slängde av sig täcket för att visa att han tänkte minsann inte gå med på det här. Men fem minuter senare sov han! Så första "långdagen" är snart avklarad! När vi skulle hem sa han snabbt och glatt hejdå till allihopa😅 
 
När man hamnar mitt i en småbarnsavdelning och ser hur alla små 1 - åringar tvättar händerna,  äter och sover (och visserligen skriker en himla massa för att dom längtar efter mamma/pappa) och så ger man sin egen 2-åring välling, sitta i knät och bär runt på honom när han är ledsen, så känner man sig ju så, ja vad ska man säga? Överdrivet nära?... Så när jag värmde den där vällingen så undrade jag hurdana blickar jag skulle få, men samtidigt vill jag att Abbe ska trivas här och då är ju en del i att vara mätt i magen när allt annat är nytt och lite upp och ner en viktig del! Malva hade också behövt det- hon åt inte på hela dagarna första halvåret och ändå krävde jag inte att hon skulle få sin "nenne".Efter tredje barnet har jag lite mer skinn på näsan!!! 
 
Men jag tror att han kommer att gilla det. Han är en känslomänniska så han skriker högt när han inte är nöjd, men samtidigt så tror jag att han ganska snabbt kommer att acceptera läget och tycka om att veta vad som förväntas av honom❤ 
 
Två dagar kvar av att inte sova middag för mig. För nä,  jag somnar inte här....