Förvärkar och ändrade planer

Dagen blev inte riktigt som planerat. En morgon med välbehövlig gravid - massage och därefter fixa dom sista julklapparna på stan, köpa lite amningslinnen och andra sköna kläder till första veckorna med bebis och snitt. Så var tanken.
 
Men 20 minuter innan jag skulle åka fick jag sådana förvärkar att jag kallsvettades och trodde att jag skulle kräkas. Hjärnan avvägde fram och tillbaka hur jag skulle göra? Tillslut tog jag mitt förnuft till fånga och ringde och avbokade tiden för massage och sedan ringde jag förlossningen i tron att jag skulle dit. Jag har haft förvärkar som har lett till akuta toalettbesök av och till i tre dagar, men har ändå tänkt att det är normalt. Idag kändes det utanför den ramen så i väntan på att den upptagna linjen till förlossningen skulle vara fri började jag packningen av BB - väskan. Tillslut kom jag fram till förlossningen men fick svaret att jag borde lägga mig och vila. Det kan ju hända att jag har stressat nu inför jul (?) och att vila är nog det som jag behöver, för det gör ingen skillnad om jag väntar lite. Det kanske är kräksjukan som något av mina barn kanske har fått med sig från förskolan. Kanske???
 
Men va?! Jag har aldrig varit med om något liknande! Jag har inte stressat. Jag har inga sjuka barn, jag känner mig orolig att värkarna är "på riktigt". Men jag blev så paff att jag tystnade.  Jag antar att dom är fullbelagda och inte hinner med några "onödiga" kontroller. Gick och la mig på sängen som hon sa. Så besviken på bemötandet. Jag tänker att hon var stressad, men tänk om min förlossning hade dragit igång,  vad vet hon om det? 
 
Så, det blev några timmar i sängen tills jag kände mig lugnare, sedan har jag/vi slagit in alla julklappar till barnen och födelsedagspaketen till Signe. Jag har börjat packningen av BB - väskan och skrivit ner vad som behöver kompliteras. Det är möjligt att den får ligga där nu i en månad, vilket ju är bra isåfall. Jag har även vikt ner små bebiskläder i lådan där skötbordet ska vara och köpt små blöjor i strlk 1. Och nä, jag har inte letat i docklådan efter Malvas små kläder i strlk 44, men tanken slog mig imorse att dom kanske borde vara framme? Annars kommer det ut en stor liten bebis som behöver 56 från början? För känslan är att det krafsar runt längst ner i bäckenet av små fingrar samtidigt som det rör sig ben längst upp mot revbenen. Märklig känsla minst sagt!  
 
Men nu pysslar tjejerna, julgröten puttrar på spisen och Danne gör sitt sista jobbpass inför en relativt lång ledighet. Om mina förvärkar bara är "träning" eller riktiga får jag förhoppningsvis inte reda på nu under kommande juldagar!
 
 
 

En annorlunda vecka.

Åh, nu har den där höggraviditeten slagit till. Den där när man stånkar och stönar av kroppslig tyngd, andfåddhet och svettningar. Gråten som står halvvägs upp i ögonvrån och man vill brista ut i tyck-synd-om-mig gråt stup i kvarten. Att man sover hjälper liksom inte mot detta alls. Och att man sedan har två barn som märker att något är "konstigt" med mamma, som båda två tävlar om vem som ska sitta i knät (finns ju bara några centimeter kvar där nu), antagligen för att förhindra längtan efter att få gå in i mig själv och bara försöka vara lite mindfulness såhär innan bebis kommer. Pjuh på den. Och mitt i allt är det jul och nyår, gran som ska hämtas och kläs med julgranskulor som är uppe på vinden, julklappar som ska slås in och julgröt som ska kokas. Förtrycka viljan att bara stänga in mig. För livet snurrar uppenbarligen på hos alla andra. Inklusive min familj. Bryt ihop och kom igen. 
 
Jag har haft en intensiv vecka i mitt annars väldigt lugna preggo- liv. Jag har just gjort det, förtryckt förkylning och gråtlängt, så ett jobbesök har hunnits med, både hos min klass och en fika med kollegorna. Det blev mycket kramar, varsamma sådana eftersom alla var försiktiga med magen. Det är en egobooast att besöka dom, det tar liksom inte slut på glada leenden och små samtal, rätt som det är känner man små armar och hör i brösthöjd "jag måste bara få krama dig en gång till". 
 
Signe har slutat med napp, det går riktigt bra förutom en liten kort stund på kvällarna då hon bara vill få en kort liten "sug" som hon säger. Men efter lite ilska och besvikelse så somnar hon ändå. I tisdags togs det alltså hål i öronen. Tårarna sprutade efter chocken vid första hålet. Jag kramade och sa att man är fin i ett hål också. Danne var lite mer manlig och sa att nu tar vi det andra hålet med så att det är klart. Så blev det. Och hon är så stolt! 
 
 
Samma dag- alltså som ovanstående två, så var det luciatåg för Malva. Hon var för första året pepparkaka då det bara fick vara EN lucia. Tärna som typ 97 % av tjejerna då valt var inget önskvärt.  Så två små pepparkaksgummor i ett tåg med ca 100 barn fanns det. En av dom var våran! 
 
En annan som det sprutade tårar på var mig när vi var på bio. Det föddes en bebis i slutet och då min egna hade hållt låda inne i magen under hela filmen så blev det så uppenbart att det snart är vi som tar groupie om en månad. Sällskapet jag befann mig i brast ut i gapskratt när dom såg mitt tårfyllda ansikte och skrattade gott åt hormoner och sådant därn't. Dom hade alltså inte uppfattat den korta sekvensen särskilt känslofylld... Men filmen, "En underbar jävla jul" var både komisk och tragisk och fångade väl typ alla samhällsfenomen i nutid. Efter filmen knallade vi vidare till Rosegarden för att överäta asiatiskt. 
 
Igår avslutades veckan med att ta farväl av lilla mormor. 1,5 år efter att vi begravde morfar så var vi alltså i samma fina lilla kyrka igen. Mormor som var ensambarn togs farväl av fyra barn med respektive samt 19 barnbarn och barnbarnsbarn. 27 (+två som inte kunde komma) i närmsta familjen. Det är coolt. 
 
Idag är en speciell dag i graviditeten. 35+1, för idag föddes Malva. Det är också en cool känsla.  Tänk att jag har en Malva - nyföding i magen. Sammandragningar, förvärkar och ett tryck nedåt, gör att jag förstår att hon tyckte att hon var "redo" att komma ut. Jag känner mig också redo måste jag erkänna... Men datumet som damp ner i brevlådan i veckan ledde till rädsla och uppgivenhet. Ett par dagar innan beräknat. Tänk om det hinner dra igång? Tänk om det går supersnabbt så att dom inte kan stoppa det? Tänk om det blir vaginal förlossning trots alla tårar i rädslan för att jag verkligen inte vill det. Sedan försöker jag peppa mig. Bebis är mer redo så nära inpå. Hen kanske vill komma ut två veckor innan? Eller en vecka efter? Man vet aldrig sådant där (försöker jag intala mig-går bra ibland, ibland inte alls). 
 
En liten Malva, en vecka gammal. 
 
Men nu ska jag duscha då svetten lackar i pannan på mig efter att ha röjt undan morgonens röj av frukost, kläder och täcken i absurdum.  Fixa gran nu då. Snart är det ju julafton för tusan! 
 

Liknande inlägg