pumpar och funderar, och gråter lite däremellan.

Jag försöker hinna att pumpa ut mjölk till lilleman för han har ju samma beteende vid bröstet som Malva hade. Jag har hela tiden tänkt att det var på grund av att hon kom lite tidigt, men nu funderar jag på om det är en personlighet a la bekväm? Jag ammade ju henne tokmycket, det tog lång tid och hon ammade långsamt. Sedan har hon fortsatt att vara långsam just med att äta, det är först nu vi inte behöver påminna henne om att tugga och svälja... Jag vet en gång när Danne kom hem från jobbet, Malva var väl sex veckor kanske, han frågade vad jag hade gjort under dagen? Jag blev arg och ledsen och sa att jag hade "ammat i åtta timmar!" För så var det. Nu hinner jag inte sitta i soffan och hålla full fokus på att Abbe ska hålla sig vaken och svälja mjölken. Men det är så han gör, han ligger och snuttar och myser för att sedan somna efter en stund. Då får han flaskan, ibland slurpar han glupsk,  men oftast så får man dra ut flaskan för att få igång sugreflexen och matbehovet. Och så försöker jag då att hinna att pumpa ur min egen mjölk däremellan för att det känns bättre att fylla på med den istället för med ersättning.
 
Men, hur länge kommer jag att hinna/orka hålla på såhär? Nu går det bra när Danne är hemma och tar markservicen,  men sedan går det nog inte, det där med att amma/flaska/pumpa. Det är hjärnans tankar. Kloka tankar. Sedan kommer magkänslan och mammahjärtat. Bröstmjölk är bäst för immunförsvar, allergier, anknytning, framtida fetma etc.  Och så är ju amning galet mysigt när det fungerar! Ska jag fortsätta att pumpa så att att han får i sig och för att mjölken inte ska sina om han bara somnar ifrån? Det hjärnan talar om för mig låter rimligt,  det går ju inte att göra hela proceduren med två andra barn att ta hand om. Men oj vad jag gråter över detta! Vissa dagar tar inte tårarna slut för att jag fightas med min inre känsla av mys VS med hur livet ser ut nu, rent praktiskt!
 
 
Sedan försöker jag att tänka att han är bara två veckor och att det kan vända. Det kan bli bra. Men mys-beteendet.... Jag har en magkänsla att det är sådan han är. Våran Abbe-Gos. 
Kategori:

Välkommen till världen lillebror Abbe

 4010 g vägde han och mätte hela 51 cm när han föddes.
Abbe, fina lilla Abbe.
 
Den 18 januari föddes våran fantastiska lille Abbe. Vi har befunnit oss i bubblan sedan dess, gosat och myst, försöker att ta det lugnt så att vi lär känna våran nya lille familjemedlem. Vi har även vart på två besök på BB- hemvård, ett på BVC och ett hembesök av densamma. Det är vikten som spökar. Det där med amning och snitt var det visst. Jag hade tagit för givet att det bara skulle flyta på då jag ammat tjejerna så länge, men tji fick jag. Men idag hade han ökat så nu kör vi på som vi gjort de senaste dagarna - amma först, flaska sedan. En dag i taget så får vi se hur det slutar. Annars, förutom lite oro och tårar så flyter livet på så här tio dagar efter Abbes ankomst. Jag är tok-kär i denna fina lille kille, vilket hela familjen är! Vi turas om att hålla honom när han är vaken, fast egentligen vill jag ha honom för mig själv 😉 Jag och Signe har tagit ett par korta barnvagnspromenader,  jag med Abbe i nya vagnen och Signe med sin bebis i sin nya vagn, som hon fick av mormor och morfar fyra dagar efter att hon blev storasyster . För då fyllde hon fyra. Hon är så stolt över lillebror! Hon är så kär så att hon vill gosa lite hårt liksom... Malva hon har växt supermycket, hon passar mer än gärna lillebror, sitter gärna hud mot hud och bara myser! 
 
Tänk att nu är han här. Våran "Tigerlilja"❤
Kategori:

Liknande inlägg

Märkligt är ordet.

Vaknade med hoppet om att det skulle bli kondisbesök,  röj och "passa på" men insåg att jag är mer förkyld, huvudvärk som inte släpper och varm kropp bara jag plockade lite leksaker. Får bli en så lugn dag det bara går, vila bort bacillerna innan jag ska pussa på Tigerlilja. Det är en sådan märklig känsla att ha ett datum där du ska träffa ditt alldeles nya barn. Ett datum på när det nya livet börjar, ett datum där du vet att syskonen kommer få bli ännu större. Ett datum där du vet att livet tar en ny vändning för hela familjen! Jag kramar barnen extra mycket, som att jag ber om ursäkt att det snart är en bebis i min famn istället. Samtidigt som jag tänker att det är den största gåvan dom kan få. Ett syskon liksom. En ny familjemedlem som dom ska höra ihop med resten av deras liv! Jag vill så mycket innan, hinna med så mycket som möjligt, som att livet pausar sedan. Jag har ju varit ganska sjuk efteråt så det har verkligen pausat från allting. Livet. Bubblan har varit stor, bebis har fått bli prio ett. Som det ju ska vara tänker jag. Men det har heller inte funnits något val eller ork till något annat! Därför vill jag ha det städat runtomkring mig, röjt bort allt onödigt som tar energi. Och så blir jag halvdålig och mina planer håller inte. Jag lägger mig i sängen och blundar, tänker att livet pausar ju inte ändå. Barnen röjer ju ändå fram allt på en kvart, nya smulor i soffan, klädhögar som växer och blommor som nickar. Livet är ju redan.
 
Mitt i allt har våran blivande 4-åring tagit ett språng och blivit lång, växt ur alla byxor senaste veckan känns det som! Måtte det finnas en kasse på vinden med brallor som iallafall är hela, för samtidigt har hon fått hål på knäna på tightsen som är lagom. Hon sträcker på sig lite till, för hon är stor nu. Storasyster som hon ju ska bli. Själv kommer jag ihåg att jag skrek när jag skulle fylla fyra - för det hade jag ju aldrig varit förut... Jag skulle också bli storasyster då, men några månader senare. Men den morgonen vi skulle till BB och hälsa på kände jag mig stor. Slutade med välling minns jag, valde kläder till min lillasyster och var vansinnigt stolt! Signe har kommit lite längre, vällingen är redan slutdrucken,  napparna är kastade och örhängena glänser. Undrar hur hon tar det? När bebisen är här. Undrar hur Malva tar det? Hur kommer vårat "nya" liv att te sig? Det där slutdatumet alltså. Märklig känsla. Mycket märklig känsla.
Malva badar Signe på BB 
 
Fotas till tidningen, en månad senare!