Tillbakalängt och carpe diem

 
Det känns som väldigt längesedan, det är svårt att greppa att vi gjorde det jag drömde om så länge! Att vi tog våra småttingar på en långresa, att vi hyrde ett hus och till och med en tuktuk att ta oss fram på, att vi käkade melon på en strand i asien istället för att snyta snoriga näsor i ett kallt Sverige i vabruari. Så lyckligt lottade att vi kunde erbjuda våra barn detta- och oss själva! Och att vi fick dit familj som vi kunde hänga med, snorkla, käka thaimat på en varm strand i solnedgång tillsammans med. Att vi fick lära känna nya människor som vi även träffat i Sverige, att barnen själva beställde "a pancake with nutella please" av Ma i pannkaksståndet på väg hem från stranden. Idag har jag gottat mig i mina instabilder från våran Thailandresa i våras. Det är tur att man fotograferar för annars hade man ju glömt mycket. Och filmer! Tänk att få ha kvar allting man får uppleva så att man får uppleva det igen, det förstärker ju känslorna väldigt länge och mycket😎
 
Det är likadant med fotona och filmerna från barnens uppväxt - utan fotona hade man ju glömt hur de såg ut, utan filmer hade man glömt hur de pratade-mina barn kommer att ha mängder att gå igenom när dom är stora 😉
 
En guldgruva helt enkelt! 
 
Jag som blev lite sentimental efter förra helgens "nära-döden-känsla" har njutit av att titta på foton i några dagar nu, vad jag har fått uppleva de sista tio åren, hur barnen har växt och förändrats❤ Hur små dom har varit och hur små jag kommer att tycka att dom är idag om jag blickar framåt tre år. Mina tre små hjärtan. Jag är så tacksam att jag får vara deras mamma! 
 
 
Idag hade jag och Signe picknick på gräsmattan när hon kom hem från skolan. Abbe lekte i lekstugan och Malva var på dansträning. Solen sken och värmde till och med lite grann. Jag ska njuta av att få vara med dom så mycket jag bara kan! 

Hypokondrikern har brutit sig loss

(Vill bara förtydliga att jag är allt annat än hypokondrisk i vanliga fall)
 
Jag stod där när alla etiketter till blodproverna skrevs ut och kände mig så galet naiv. Åtta fyllda blodrör senare gick jag därifrån med vetskap om att läkaren ville kolla njurar, lever, blodvärden och en hel del annat som faktiskt inte är sjukdomar som man bara tar en tablett mot och så blir man pigg. Jag höll ihop hela dagen, men när barnen somnat så bröt jag ihop. Det slog mig att livet inte är självklart, att jag inte kommer att finnas här hos mina barn för alltid, jag kände mig galet hypokondrisk samtidigt som jag kände mig fruktansvärt naiv.
 
Men nu går jag med hjärtat i halsgropen för att få svaren. Danne tog ner mig lite på jorden när jag hulkade som allra mest, jag kände att om jag hade haft något i två år redan så har det ju bara spridit sig- medan han menade att då hade jag ju i princip redan varit död, eller åtminstone väldigt mycket mer sjuk. Men nu förstår jag hur rädda hypokondriker är på riktigt! För fy tusan vad jag snorbölade, när jag vaknade tio timmar senare så var ögonen fortfarande helt svullna av kvällens tårkalas...
 
 
 
Jag har alltså värdesatt varenda litet moment med barnen och min syster och hennes lille bebi som också har varit här de här dagarna-och jag har gått runt och känt mig kär i allihop. Snuffat mina barn i nacken, kramat dom extra mycket med en tumg klump i bröstet. Blivit sentimental och tänkt igenom mitt liv från barndom till gift trebarnsmamma mitt i min sjukliga trötthet som bara blivit värre av en simpel förkylning. Jag bölade till Danne i fredags kväll att jag hellre är kroniskt trött än att vara döööd *snorar hjärtskärande som en femåring som tycker synd om sig själv*.
 
Vid frukosten i fredags, jag ställde egentligen blommorna och ljuset mellan tjejerna så att dom skulle slippa irritera sig på varandra... 
 
På kvällen hade vi taccomys hemma hos mamma och pappa.
 
Malva och Signe är så förälskade i lillkusinen! 
 
So, that´s my life for the moment.
 
Jag har pratat med chefen och mina kollegor om att jag ska vara hemma resten av terminen, Danne går upp och jobbar heltid och jag är föräldraledig. Det blev inte som vi hade planerat, jag jobbar med att inte se det som ett nederlag utan att jag får en mysig höst här hemma med lilleman och hans systrar. 
 
Jag hoppas självklart på att de hittar ett simpelt litet hormonfel så att jag kan ta en tablett och få bli mig själv igen. Snabbt.

Liknande inlägg

Tankar om feminism

Kändes som första höstkvällen idag. Det var så mörkt så att vi fick tända kökslampan när vi åt kvällsmat. Både Malva och Signe har varit "kompisfria" hela eftermiddagen vilket har varit så mysigt. Det är sällan vi bara har dom två här utan kompisar. Dannes började jobba idag efter semestern så jag var själv hemma med alla barnen, vilket jag kan tycka är lite mysigt ibland, barnen vet att det är jag som bestämmer och all min fokus kan vara på dom. Tjejerna bakade chokladbollar och fixade kaffe, sedan var det café i lekstugan när Danne kom hem. 
 
Jag har lyssnat på penntricket idag -(en feministpodd), läser även den enes blogg och har kommit underfund med hur mycket jag har lärt mig efter alla år av tankar, reflektioner och funderingar som har blivit av bloggläsandet. Det är som en helt ny värld! (även provocerande för min man som får höra mitt ifrågasättande många gånger om.) Jag var ju mycket "smidigare " innan vi blev föräldrar och bara levde som just man och kvinna. Nu är kravet mer att vi ska vara två jämlika föräldrar på alla sätt och vis. Det är vårt hushåll, det är vårt gemensamma liv.
 
Det har blivit ännu större krav sedan jag föll ner i Utmattningen. För dit vill jag inte igen, jag kämpar ju fortfarande med min brist på ork vilket ju är ett riktigt tråkigt tillstånd. Tidigare var det bara en "orättvis-diskussion", nu handlar det mer om överlevnad för mig. Det känns enkelt att dela upp sysslor; matlagning, tvätt och städ men att dela på den mentala biten, förberedande, ansvar, planerande, socialt ansvar (presenter, kalas, jul, midsommar, avslutningar, frökenpresenter etc etc) och sådana där bitar. DET ÄR svårare! Men så jädra viktigt! När jag träffade min läkare när Abbe var ny bebis så ursäktade jag mig inför honom, över att jag mådde som jag mådde, för jag var inte ens en människa som jobbade så mycket "jag jobbar bara 80%". Ska jag inte ens klara det? Min känsla över att sitta där och erkänna detta var som att säga att jag var en svag människa. Men istället tittade han vänligt på mig och sa lugnt att sådant här hänger oftast inte ihop med att man jobbar många timmar på ett jobb, utan det handlar mer om att man har familj; man och barn och många andra att ta hand om. Så ta hjälp av din omgivning. Tänk på dig själv. (Hur lätt det nu var som nybliven trebarnsmamma?).
 
Men detta har jag i åtanke för Malva och Signe och deras framtida kvinnoliv, även för Abbe i hans fortsatta mansliv. Tjejerna ska fostras till medvetna och starka tjejer och Abbe ska få extra tyngd på att känna in sina medmänniskor. Sedan vill jag självklart att han ska bli en stark person med, men att få vara känslig, få ta omhand, få kramas det behöver ju killarna få känna att det är ok i detta samhälle. 
 
 
Jag pratar även med Malva och Signe om att det är viktigt att säga ifrån bl a  "stopp min kropp" har vi som ett mantra, nu handlar det ju om att vara lyhörd när systern eller brodern inte vill kramas mer, sluta kittlas och sådant som är på deras nivå, men det utvecklas ju med tiden vad just den innebörden står för. Jag berättar om att kvinnor inte alltid har fått rösta och att mannen har fått bestämma över sin fru, att han till och med fick slå henne!  Detta är ju jättekonstigt i deras värld! Men det känns viktigt att dom vet kvinnans historia och rätt i samhället. Dom är med när jag byter binda/tampong och dom vet vad mens är för något och att det inte är något skamfyllt. Dom vet att kroppar ser olika ut, min mage är mjuk, deras är hårda, Signe blir lätt solbränd, Malva bränner sig lättare, någon är lång  en annan är kort, någon är tjock en annan är smal. Så är det bara. Vi behöver vara motvikten i ett annars hårt samhälle i hur alla ska se ut! 
 
När vi var i Vadstena så läste jag en tidning om könstillhörighet, där i fanns det ett reportage där dom hade frågat nio-åringar runt om i världen vad det var som var det bästa med att vara tjej och vad som hade varit bättre om man var en kille? Så jag ställde den frågan till Malva. "Men det är ju ingen skillnad!"
 
Precis som det ska vara alltså! Vi fortsätter vårt jobb här hemma som vi påbörjat det❤