Livet.

Måndag morgon. Förra veckan tog min ork slut, jag var mest bara ledsen, gråtig,  trött och irriterad så jag tog beslutet att den lilla energi jag hade var tvungen att läggas på min familj. Det känns inte rätt att vara pedagogisk dagarna i ända för att sedan bara skälla och vara arg på Malva och Signe när jag väl är hemma. Dom ska inte behöva trösta sin slutkörda mamma helt enkelt. Så tre dagar i soffan, varav två av dom alldeles ensam hemma så att jag kunde sova, sova och sova fick det bli.
 
Sedan hände det vi alla vetat skulle hända men som ändå känns väldigt tungt. Medan våran lilla skrutt i magen växer och sparkar så somnade Dannes pappa, min svärfar och barnens farfar in. Det känns lite surrealistiskt hur livet är. Hur det ena börjar och det andra slutar. Det blev många tankar när jag tillslut landade här hemma alldeles ensam. Tjejerna sov hos mina föräldrar och Danne blev kvar hos sin mamma och sina bröder. Malva hade en önskan innan hon hämtades av mormor och morfar. Att få se farfar. Jag som aldrig varit med om detta var tveksam, jag ville skydda henne, ville inte att hon skulle få känna att han var kall, ville inte att hon skulle bli rädd.  Men efter en googlande och gråtande natt så hämtade jag båda tjejerna för att ta avsked av fina farfar som nu kommit till ro. Malva Signe Maria gav en vit Malva och Signe Rosalie Josefine gav en röd ros till farfar. Det blev fint. Dom klappade och kände utan rädsla, och vi har pratat mycket om vad som händer både nu och efter döden,  vad vi tänker och tror. När vi lämnade farmor och farfars stuga så tittade Malva upp på himlen och konstaterade att "Nu är det inte synd om farfar mera". De orden tänker jag på när mina tårar rinner. "Nu är det inte synd om farfar mer". Sedan att saknaden och sorgen finns där, är ju egentligen ganska fin, det betyder ju att han är just det. Saknad. 
 
Idag är vi hemma, kollar på film och äter popcorn. Malva och jag är förkylda med huvudvärk och Signe fick jag åka hem med igen då hon började att gråta när jag skulle lämna på förskolan. Hon ville dit på morgonen, men ångrade sig när hon insåg att jag skulle åka hem till Malva. Och som livet är nu var det ju bara att åka hem tillsammans igen. 
Kategori:

Bulan som gör mig så trötter har kickat på familjen idag!

 
Pjuh. Jag har levt i en konstant trötthet nu sedan jag plussade, men nu är det värre än någonsin. Jag har ätit niferex sedan inskrivningen på grund av att mina järndepåer var för låga redan då. Förra helgen spelade min mage mig ett spratt. Ett otäckt sådant. Magen körde ihop sig som i värkar och jag trodde att jag skulle förlora våran ofödda lilla skrutt. Men så var det ju inte utan istället härleds händelsen av barnmorskan till för mycket järntabletter så nu har jag pausat med dom i en vecka, men min kropp/ork fixar inte den pausen... Nu håller jag hoppet uppe till ett annat märke som jag kanske klarar av lite bättre?
 
Men en mysig grej. Malva somnade med sin lilla hand på min mage ikväll då hon minuterna innan hade känt hur Tigerlilja sparkade där inne. Även Danne kände för första gången, Signe höll sin lilla hand där med men var för trött för att förstå vad hon kände tror jag då hon sov sekunden efter! 
 
Om en vecka får vi en liten sneakpeak på lillhen, då är det dags för RUL. Förutom att vi ju hoppas att allt fortfarande ser bra ut så hoppas vi på att få se om det är en tjej eller kille. Det känns verkligare när man vet vad det är- och roligare. Jag skulle aldrig fixa att inte kika när man kan;) 

Liknande inlägg

Då var mitt sommarlov över för den här gången

Sista sommarlovsdagarna för barnen.  Dom här filurerna badar, badar och badar lite till, tills dom är blå om läpparna och hackar tänder. Ändå envisas dom med att säga att "det är verkligen jättevarmt", som ett mantra som dom nog tror på själva.
 
Själv har jag börjat att jobba, tredje dagen idag och tredje dagen som jag störtar över tröskeln här hemma och infaller i något komaliknande tillstånd av ren utmattning. Jädra järn. Skulle behöva jobba på ett ställe som tillverkar järnpannor som jag kan gå och slicka på. Istället jobbar jag på ett ställe där det är full rulle. Och då är denna veckan ett vanligt kontorsjobb så att säga, där man hänger med människor som kan bete sig på ett vuxet sätt och man till och med kan gå ut och luncha tillsammans. Herregud, det skiljer sig på jobb och jobb om man säger så... Nästa vecka kommer det förväntansfulla små minifolk som dessvärre har lite svårt att uppföra sig på ett "korrekt" sätt, dom glömmer att fröken ibland behöver gå på toaletten eller att hen behöver lite kaffepåfyllning. Eller lite lugn omkring sig så att säga. Då är det full rulle från att man kliver in genom skolans portar tills det att man lämnar skolgården! Men, en hösttermin väntar runt knuten, ett gäng på 23 stycken 8-åringar kommer att inta klassrummet nästa vecka. Jag börjar dock med ledig dag, förra året var jag i min klass ändå,  men i år följer jag med Malva som ju faktiskt börjar i ettan!