Tjejkväll med Mia Skäringer

Inatt har jag har sovit själv här hemma. Det är 6,5 år sedan sist. Det om något är ju alldeles galet! Att vakna upp efter nio timmars helt ostörd sömn, se på tv-repriser och äta frukost i ett helt tyst hem. Det är faktiskt väldigt mycket söndagskänsla över det. I en tid för längesen liksom. 
 
Igårkväll var jag och Vickan på en skrattfest utan dess like. Mia Skäringer heter hon. Och hjälp vad tårarna sprutade och käkarna värkte av att hålla till uppe vid öronsnibbarna i två timmar! Så himlans rolig! Det var nog 93% tjejer där i konserthuset -så värsta tjejfesten! Innan höll vi till på restaurang "På strand", käkade pasta och drack rosévin på första parkett vätterstrand. Och som jag längtar tillbaka till Jönköping. Jag tycker att det är supermysigt där och jag tänker att någon gång framöver så får det bli en flytt dit. Om det sedan är om tio år så får det vara så, men att få bo i en liten stad med lång strand. Det är fint det.
 
 
Nu får det nog bli en dusch för att sedan hämta tjejerna som sovit hos mormor och morfar. Jag har sovit så himla dåligt hela veckan då Signe helt plötsligt velat sova i sin säng (!?). Eller egentligen hos Malva men när S vaknat vid fyra så har även M väckts och inte kunnat somna om sedan. Och det blir ju inte så bra när halva familjen (jag och M) inte sover. Så när hon fick välja mellan att sova i sitt rum eller hos mig och Danne så valde hon sin säng (?!) Hallå?  Jag kan inte sova utan henne på min arm, det har ju vi gjort i 40 månader nu! Man är väl vanemänniska eller?! Men till slut kom jag på det fina med vita lögner "men lilla gumman, du har sovit i ditt rum bara att du kom hit på natten förstår du..." Hehe. Tror hon ja! 
 
Sover i "Valvas våningsäng"
 
Men inatt, när hon sovit på "kontoret" (?) några gator bort så sov jag. Så himla, himla tungt! 
Kategori:

smälta indianpärlor

Det är ju tur att jag inte är sjuk för jämnan då mitt tålamod sjuker drastiskt då. Helt plötsligt anser jag att barnen är oerhört ouppfostrade och får för mig att börja fostra med järnhand! Ja, tumultet som uppstår när man ska "fostra" är ju för det mesta bara poler som stöter bort varandra och därmed en besvikelse som rämnar förtroendet som byggts upp. Det blir ilska, skrik och tårar från barnen och en irritation som heter duga från mig! Det som fungerar här hemma är att bemöta med ett lugn; prata lugnt och kramas. Och det om något kräver ju tålamod. Men nu är det tillbaka! 
 
Efter en helg fylld med frisk kall luft och picknick,
 
matlagning, tapetsering i tvättstugan med rosablommiga tapeter med turkos botten
 
och tillslut ett shoppingcenterbesök tillsammans med kompis så smälte jag och Malva indianpärlor. Det tog väldans lång tid att ställa alla pärlorna upp på plåten men däremot väldigt snabbt för dom att smälta ner! Sedan visade min förstfödda ett tålamod som sällan visas, i två timmar pärlade hon halsband- hon skulle bli färdig, vilket hon med blev! 
Nu gäller det bara att smälta fler så att lillasystern med får sig ett. Och kanske mamman med?! Jag tycker att dom blev riktigt härliga- ojämna och perfekta i sin brist på att se likadana ut. Lite så som jag gillar att inreda här hemma! Förresten, tvättstugeinlägget kommer att komma framöver- vi ska bara få upp lite linor först... 
 

Liknande inlägg

Vill checka ut för några dagar

 
 
 
 
 
Färgglatt strössel, provsmakning och härliga funderingar som outas. Så himla rolig att prata med den där lilla hönan! Hon undrade innan varför jag inte "knivade bort pricken under mitt öga?" 
 
Mitt i det där "jobbiga" i att vara sjuk när man är förälder, så får dom ju en att inte bara bli liggande på soffan. Fast att det kanske är det man vill och behöver... Äh, vad fasiken-dom är ursköna,  men dom är krävande, och dom skitar ner och stökar runt. När man är sjuk så vill man få ligga där och sträcktitta serier och halvsova i soffan eller bara blunda bort den förbaskade huvudvärken. ..