Bläk

 I lördags somnade Abbe pladask i soffan. Kolla in mina påsar under ögonen. Ser förskräckligt ut🤔
 
〰️ Bygga en långsmal blomlåda till framsidan
〰️ Köpa blommor och fixa fint i trädgården
〰️ Hämta ny fin, härlig sand och fylla sandlådan med 
〰️ Göra upp en liten majbrasa med barnen
 
Så skulle min dag ha sett ut om orken fanns. Nu ligger jag i soffan för att jag mår illa och är yr. Funderar på om jag ska gå och sova lite, men vet inte om jag somnar och då känns de timmarna så bortkastade... 
 
Signe och Abbe har byggt en koja som dom gottat in sig i, där ser dom på film och äter chips. Malva är och och leker med några kompisar (Danne bokför). Så dom är nöjda allihopa❤ 
 
Har jag sagt att detta suger? Jepp, jag känner mig så sur på denna jävla utmattningen. Jag har höjt dosen med seratonintabletter i hopp om att bli piggare inför sommaren. Snart två veckor men är fortfarande i "biverkningsfasen " känner jag. Hoppas, hoppas att det ska göra lite skillnad. Mätningarna hos alternativaren visar att min hjärntrötthet är samma som i höstas så jag fick tabletter som skulle höja seratoninet av honom, men jag tog beslutet att även höja dosen med läkarvårdens medicin... Vi får se när det tänker vända. Eller om😴? 
 

Länken som fick mig att tvivla

Fredag. Sol, hagel och regn. Kröp ner i badet när jag lämnat Abbe, djupandades och andades lite till. Sedan tog jag med alla mina kuddar och täcken ut på altanen och sov middag där. Det är vad mina dagar går ut på när jag är själv. Vila OCH sova...
 
 Nä, jag har inte planterat några blommor än så alla krukor är fortfarande kvar på innealtanen efter vintern. Jag har tid men ingen ork. 
 
Igår delades det en länk på Facebook (som jag egentligen har slutat att gå in på. Men ibland händer det ändå) om utmattningssyndrom. Jag ville både gilla, dela och kommentera men gjorde inget av det. För då blir det så synligt och jag är inte redo än. En av punkterna i länken var just det här med skam. Jag skäms nog?
 
 
 
Jag letar orsaker. Jag har svårt att acceptera.
 
Därför skriver jag här, för att bearbeta mig själv. Det jobbigaste med det hela tror jag är att jag fortfarande inte kan svara "Det är bättre, jag är pigg nu, jag är som alla andra". Det är svårt för folk som aldrig varit utmattade att förstå, de flesta som är mammor vet hur det är att vara supertrötta av sömnbrist mitt i småbarnslivet, och då relateras utmattningskänslan till den känslan. Jag har ju också varit grymt trött av småbarnsåren innan. Jag vet i höstas när någon frågade hur det var och jag svarade att jag mest sover, "åh, vad skönt det låter" fick jag till svar. Och det är ju en lyx för någon med bebis så jag förstår den reaktionen helt och fullt! Men när man sover 14-timmarsnätter och två timmar vid lunch, månad efter månad, och ÄNDÅ är helt slut, då är det inte skönt.
 
Då är det sjukt.
 
Men jag står ju där, ser likadan ut, skrattar och skojar om livet. Sedan stänger jag dörren och är sjukt trött. Hela tiden sjukt trött. Man blir bra på att stänga av, för man kan inte hela tiden säga dom orden, det orkar man inte ens med själv så det kan man inte kräva att ens familj och omgivning ska kunna tackla. Och jag blir glad av umgänge, jag är ju inte deprimerad, men allting dränerar istället för att fylla på. Men jag vill inte sluta att leva. Även om jag inte kan göra allt just nu så vill jag hitta på roliga saker. Jag vill åka på utflykter med familjen. Jag vill gå ut och äta, hänga på kalas, vara med på olika aftonar. Men likförbannat dränerar det mitt kassa batteri. Efter förra veckans tre sociala aktiviteter har jag inte ens orkat ta mig ut på en promenad den här veckan.
 
Jag jobbar på att acceptera att det är så här jag har det. Just nu. Det är det svåraste. Acceptans på ett tyst och lugnt liv med sömn som ett barn. Acceptera att jag den här helgen inte kan åka iväg och sova i husvagnen med familjen för att jag hittade på roliga saker förra veckan. Jag som för några årsedan inte förstod behovet av ensamtid.
 
Men jag är försbaskat trött på att säga att jag är TRÖTT! Så, nu svarar jag "det rullar på..."

Vikten av att andas rätt

Andas in så att magen putar...
 
Andas ut så att magen åker in...
 
Eller andas som jag har gjort sedan jag var 14. I bröstkorgen för att kunna hålla in magen. Så himla tragiskt! Och vilken wake up! Kan det vara så att jag har andats så pass fel så att jag har försatt min kropp i stress, därför som jag inte kunnat sova, och är det därför jag sitter här där jag sitter idag?!
 
Det är min tes efter att ha läst på om andning iallafall. Hur viktigt det är att andas rätt för att tala om för kroppen att allt är bra. Andas du med bröstkorgen så talar du om för kroppen och hjärnan att du är jagad, att det är fara för livet och då bildas adrenalin för att kunna agera snabbt. Kan det vara så att jag har "lurat" kroppen i alla dessa år fför att jag tyckt att det är viktigt att min mage inte putar...? Jag har ju sedan jag började hos alternativmedicinaren fått höra att jag har galet höga halter av stresshormon i kroppen- och jag har inte fattat något! På riktigt! För jag har ju känt mig lugn över livet!
 
Jag har inte sprungit på, jag har pausat, jag har levt. Jag har faktiskt inte haft så jättehöga krav på mig själv sedan jag gick i åttan och bestämde mig för att sluta plugga... Där ocj då bestämde jag mig för att "det jag kan, kan jag liksom, jag lär mig på lektionerna och fixar proven. Godkänt är helt ok! (Bara jag har platt mage)"
 
Men sedan har jag ju sovit otroligt dåligt utan att veta varför? För jag har däremot en hjärna som går igång när den ska stänga av vilket ju varit ett bekymmer, ett problem, de senaste 18 åren... Jag har heller inte gäspat under mina vuxna år. Det är ju galet MEN jag gör det nu! Jag har suttit i soffan näre Danne har gäspat och stört mig på det, för varför gäspar han hela tiden??? Inte en tanke på "varför gäspar aldrig jag?".
 
Men om min tes stämmer så är det ju för att jag har varit jagad av en mammut.
Och då har man inte ro att gäspa.
 
Nästa vecka ska jag börja på något som heter Basal kroppskännedom. Tänk att det behövs kurser i hur man andas och rör sig rätt... Vilket jäkla samhällsproblem...