I did it

Jag sökte till en fotoskola och det är där jag befinner mig nu. Första veckorna var eufori, lyckokänslorna över hur mina dagar såg ut bubblade i mig!!!
 
Nu har tröttheten slagit till och jag behöver hitta en balans. Det är grymt svårt när allt är såå kul, men jag m å s t e hitta min linje i vad som fungerar för MIG. Men det är ju det här när uppgifter delas ut en efter en och jag vill såå mycket. Det är närvaroprincipen som gäller för att få mitt intyg och csn (?)  Jag skulle behöva hinna varva ner för att kunna sova och just nu spinner hjärnan på högvarv vad gäller både nutid, dåtid och framtid,  kamerainställningar, kameror, objektiv och kompositioner på fotouppgifterna. Jag vaknar runt 03-tiden och googlar diverse grejer som har med foto att göra... Sedan står jag där på perrongen på morgonkvisten efter ofta stressiga mornar med "skynda dig in nu, mammas tåg går snart! Puss och hej, ses i eftermiddag!"
 
Nu gäller det att hitta bubblet i mig igen. Sänka kraven, sänka ambitionen och hitta glädjen igen. Lugnet. Men jag förstår att jag är en prestations-människa. Jag mådde dåligt på skolan för att jag inte längre kunde prestera som "alla andra". Jobbade mindre. Hade "enklare" arbetsuppgifter enligt mig. Var inte med på möten. Exkluderad för att mina arbetstimmar inte räckte till att få vara med liksom.
 
Mitt värde minskade.
 
På fotoskolan blev jag plötsligt en av alla andra, jag växte och kände mig duktig igen. Men hur ska jag jobba vidare med att inte jämföra mig med andra? För det är ju det det handlar om innerst inne... 
 
Mitt mål nu är inte att bli en reklamfotograf eller en fotograf som ska leverera snabbt och mycket. Jobba 14 timmar per dygn sju dagar i veckan. Nä,  jag vill hänga i ett torp och finna ett lugn. Men stressen i att det är svårt att tjäna tillräckligt med pengar för att försörja mig där i torpet med min kamera dyker upp hela tiden. Antagligen måste jag kombinera yrket med något annat? Eller ha det på en hobbyverksamhet? Men vad ska jag göra sedan?? Hur ska jag få ihop livet? Ja, hjärnan snurrar när jag egentligen borde njuta. Släppa kraven och känna glädje! 
 
Men samhället ser inte ut som jag har tvingats att lära mig hantera livet. Och då blir det en krock. Jag är känslig för intryck. Jag är känslig för krav. Jag mår som vanligt när jag får skrota runt här hemma men min familj och det är positivt att jag har kommit hit. Sex jävla år tog det men jag är här nu, men samhället kräver mer och jag är inte där än!! 
 
Fast jag måste. 
 
Jag ska hitta euforin igen. Jag ska hitta bubblet. Jag ska fasiken poppa! 
 
 
 
(Vi lyssnade på en föreläsning av en kille med en cp-skada på skolan.  Han använde uttrycket poppa. "Ställ in en skål med popcornmajs i kylskåpet, det händer inget oavsett hur länge den står där. Häll popcornkärnorna i en kastrull med olja på spisen och det tar inte lång tid förrän det börjar att poppa och bli popcorn! Man ska vara i en miljö där man får poppa!" )