Bubblan

Jag tänker mycket på vad sociala medier gör med oss människor. Vad förmedlar jag av mitt liv? Jag älskar ju att fota min vardag, redigera bilder och fånga det fina i stunden så mitt liv på instagram ser kanske väldigt idylliskt ut, men livet med tre barn är ju inte bara idyll som de flesta förstår. Däremot är jag nog ganska "idyllisk" av mig, jag är bra på att se det fina i vardagen helt enkelt. 

 

Så det är vad jag delar med mig av på Instagram.  

 

Liksom många andra.

 

Vad gör det med oss egentligen? Tror vi att andras liv är filter-bilderna på insta? Att alla åker på utflykter hela tiden, har vackra kläder, glada léenden, nystädat i alla hörn och kanter, svallande hår och supertränade kroppar, blomstrande blomrabatter och prunkande tomatplantor. Skidsemester på vintrarna, varm O'boy framför brasan vareviga kväll och skridskoturer på frusna sjöar. 

 

Nä, det kanske vi inte tror...

 

Men jag tänker att det omedvetet stressar oss till att göra samma lika.

 

Jag blir inspirerad till ett vackert och aktivt liv! Och det är ju bra så länge det är en positiv känsla. Själv brukar jag nämligen tänka att jag inspireras, på riktigt blir jag glad över att få se dessa bilder, att få en inblick i folks liv som den nyfikna människa jag är, jag gillar att dela med mig av mina fina barn (vilket kanske inte är helt pk?) liksom jag gillar att få se andras guldklimpar.

 

Men så kom den där stressen över sommaren en kväll, en insta-stress, en sådan där stress jag läst så mycket om.

 

För några veckor sedan verkade A L L A i mitt instaflöde nämligen hänga på västkusten. Ja, just på västkusten som jag så mycket älskar. Dessutom verkade lika många sitta uppe till sena natten med ett glas vin, musik och roliga diskussioner i stora gäng. Själv satt jag i ett soffhörn med telefonen i högsta hugg medan Danne nattade Abbe. Klockan var väl sisådär över 22- alltså ingen sen kväll med vin för våran del. Alltså som de flesta kvällar. Vi har varit helt slut båda två den här sommaren, barnen är vakna lika länge som vi, vi sover lika många timmar som barnen-alltså har vi ingen "egentid" alls! Dessutom står husvagnen uppställd på just västkusten utan att vi varit där speciellt mycket! Vi har liksom varit för trötta för att utnyttja detta privilegium till max, som ju tanken var i januari när vi bokade platsen! Just där och då fick jag dåligt samvete och blev stressad över att denna varmaste sommar, varmaste sommaren på 260 år, bara sprang iväg i vår tröttdimma! 

 

Tills jag klappade mig själv på axeln och intalade mig med att vi visst har en fin sommar! Vi har varit i husvagnen, vi har druckit vin med vänner, vi hänger på stranden med våra barn som vill leka i vattnet hela tiden. Vi har varit mycket vid Vättern som i år har härligt ljummet och kristallklart vatten som man vill dricka! Vi lever familjeliv med glass och kalla köttbullar. Antagligen ganska likt andras familjeliv till och med! Vi kämpar på, är lyckliga, tysta, sura och vi skrattar och är trötta tillsammans, kanske i varsitt soffhörn men vi är fortfarande tillsammans i vårt lilla hus som vi byggt upp och fyllt på med barn efter barn. 

 

Men vad jag visar på Instagram. Vackra sommarbilder med sena kvällar på stranden och västkustbilder.

 

Som jag ju också upplever livet❤