Utmattningen

Asså BLÄ!!! Näääeee. Det är skit det här. Jag hatar den här jävla utmattningen. Att konstant vara trött så in i bängen, att må illa och bara vilja gråta. Ursäkta men jag vill bara svära och storböla åt hela helvetet! Jag hatar det, jag hatar min situation och jag förstår verkligen inte hur jag har hamnat här?
 
Hur mycket kan man googla?? Hur många preparat kan man stoppa i sig? Hur mycket självhat och hitta-felet kan jag lägga på mig själv? Hur mycket svar ska jag leta eller ska jag bara acceptera? Men jag vill ju hitta felet. Ibland accepterar jag bara, men det håller inte så länge för jag vill inte leva så här. Som i en dimma. Och sedan stör jag mig på att det kallas för "psykisk ohälsa". Nä, en utmattning är inget psykiskt! Det är så fysiskt det kan bli, jag vill inte sova för att slippa omvärlden jag BEHÖVER sova för att orka för att jag vill vara en del av omvärlden! Och oavsett om det beror på samhället eller om det är en bristsjukdom så är det ju en fysisk åkomma. Att vara yr, leta efter ord när jag pratar eller skriver, att ha huvudvärk och magproblem, behöva elva timmars sömn, inte klara av mycket folk på grund av för mycket intryck, behöva pausa efter minsta lilla, ja, det är ganska många fysiska åkommor på det. Hela kroppen protesterar ju mot något.
 
 
Jag var ju piggare några veckor i somras så jag fick börja leva, våga planera och ha drömmar så nu fick jag liksom en krasch och den blev så hård. Jag hann drömma om att vara en av dom som får bygga upp en resursskola (om det nu kan gå igenom i valet), det känns som att jag har ännu större förståelse för eleverna (och familjerna) som inte reder ut skolans värld, så jag ville liksom vara en som driver igenom detta för allas bästa. Jag kan jämföra utmattningen med väldigt mycket av hur diagnosbarnen har det. Dom har skolplikt, då måste vi kunna erbjuda en skola på deras vilkor. Jag får vara sjukskriven när jag inte orkar vilket är en nödvändighet, men det får inte barn... Jag hann alltså känna igen mig själv. min drivkraft till att förändra. Inte bara acceptera.
 
Jag vågade svara på en gång när det skulle planeras in träffar, för jag kunde liksom känna mig tillräckligt trygg i att jag skulle orka. Jag har nämligen lagt in en strategi i att skjuta upp svaret (ja, det har ofta lett till att jag glömt att svara vilket känns oartigt), men jag har inte velat säga ja för att sedan tacka nej och heller inte säga nej för jag vill ju.
 
Men nu är jag dränerad med huvudvärk och tårar. Skit! Jag känner mig som en stoppkloss, en som saktar in farten i familjen. En tråkig jävel helt enkelt. Jag försöker att se det positiva i det hela; att mina barn får ha mig väldigt mycket nu när dom är små. Det är positivt. Men det är fasiken inte positivt för mig. Jag vill ju vara den jag är!
 
Eller iallafall den jag har varit...