Upp, upp, upp och så ner
... Vad händer nu? Jag deppar idag. Är så fruktansvärt yr igen. Mår illa och fryser. Fäller några tårar. Jag har ropat hej och känt mig lycklig, känt att jag varit på rätt väg! Men idag fick jag stanna hemma från Malvas dansuppvisning då jag inte fixar alla människor och ljud. Besvikelsen är stor💔
Bloggen pausades. Ville inte lämna ut mig för mycket mitt i hjärntröttheten. Jag har saknat bloggen men ändå tyckt att det varit skönt att inte tänka i meningar.
Vi får se hur det blir nu?
Började jobba lite efter jul. Hängt i ett hus med barn som har det svårt i "stora skolan". Det har varit jag och en kollega vilket har känts precis lagom för min hjärna. Nu är vi i skolan sedan några veckor tillbaka. Några fler elever och resurspedagoger och jag får tillbaka stresssymtom som jag inte haft på ett tag. Ögat bultar så specialpedagogen frågade om jag behöver glasögon för att jag kisade så på mötet med honom... Huvudet snurrar och jag vill mest ligga ner för att veta vad som är upp och vad som är ner. Illamåendet påminner om gravidillamående, konstant där i bakgrunden. Tröttheten tar över och jag är matt i kropp och ben.
Yeah...
Jag har försökt att tänka att det är normalt nu i början, att hjärnan vänjer sig efter ett tag, kämpat på liksom. Men jag blir också vansinnigt rädd och ledsen... Jag orkar och vill inte att hjärnan försämras igen!!!
Jag går ständigt med tanken "vad ska jag göra?", "vad ska jag bli?". Det tar också energi från mig. Jag känner mycket ilska mot skolan, att den har fått "förstöra " mig. Jag ser nu när jag varit ifrån så pass lång tid att det är en tuff arbetsmiljö. När jag var mitt i det såg jag inte ens det, fokuserade bara på att jag tyckte att mitt jobb var roligt. För det var/är det ju!
Men jag vet i sjutton hur jag ska tänka nu?¿ Kommer jag någonsin att klara av att stå i ett klassrum och leda en klass igen?
Men, till halvåret med bloggpaus. Jag har liksom hittat mig själv igen, fokuserat på vad som får mig att känna mig tillfreds, att känna ömhet för min situation utan att skamma mig själv.
Jag påminner mig själv ibland om SJÄLVMEDKÄNSLA. Helt nytt ord och innebörd för mig...
Funderar på att tatuera in det så att jag aldrig ska glömma🧡
Jag har hunnit med tre hotellomgångar på sex månader för att få känna glädjen i musikaler och uppträdanden. Efter varje omgång har jag gått några steg tillbaka på grund av social trötthet, men det har det ändå varit värt! Jag tog med mina tjejer på en slalomdag i Isaberg på sportlovet. Tanken var att vi skulle åka hela familjen, men Danne skadade sig i axeln tidigare så jag bestämde mig för att åka iväg själv! Och det gick långt över förväntan med tanke på att jag inte åkt på 15 år och tjejerna har inte stått på ett par skidor mer än två timmar förra året... Så stoltheten vi alla kände när vi åkte hem var mäkta härlig😊
Abbe har hunnit fylla tre år. Malva tio och Signe sju. Dom är alltså ett gäng barn nu. Abbe har äntligen börjat att prata lite och det är såå roligt!!! Hoppas att det går snabbt fram nu så att vi slipper en massa kontroller och talpedagoger, inte riktigt vad jag är sugen på. Om man får säga så...
Malva kör fortfarande på sina femtielva aktiviteter, har fått tandställning och trivs allmänt med livet. Signe har äntligen fått börja rida- hennes stora dröm men jag har inte orkat hänga i stallet samma tid varje vecka, vecka ut och vecka in, men nu funkar det (Danne är allergisk)! #taiträ
Livet i korthet. Livet i stort.