Corona-tider
Oh my... Snacka om värsta sjukmånaden någonsin. Det är ju surt att börja Corona-tiden innan själva Coronan.
Någon av oss har känt oss krasslig sedan fyra veckor tillbaka och snart är det nog Corona-karantän även i Sverige? Malva har varit hemma i snart två veckor då hennes förkylningsastma ju förlänger hostan och hon inte är välkommen till skolan. Hon är så skolsugen!!! Hon längtar så till teater-rep och hon längtar så efter att få leka med kompisar. Signe har varit i skolan tre dagar på 2,5 veckor. Varit överlycklig när vi promenerar hem efter att ha fått leka och lära.
Jag balanserar karantän-tankar med "måste -leva-tankar". När Malva hostade så hon knappt kunde andas av influensan fick jag panik och oron över att om hon blir smittad i corona gav mig en örfil. Tänk om hon kommer att behöva läggas in? Tänk om det inte finns respiratorer lediga? Eller tänk om vi inte får vara där med henne??
Jobbiga känslor som sedan vacklade över till att det blir bra, världen överreagerar! Sedan tillbaka till "varför stänger dom inte skolorna i Sverige??
Ja. Labilt var ordet. Jag som egentligen inte är något hypokondrisk eller ens en nojig själ.
Konstig känsla är det.
Här lever vi som vanligt fast ovanligt mycket sjuka. Världen isoleras. Här går man med en rädsla fast ingen man känner ens är sjuk?
Tv och media analyserar, sätter skräck men agerar inte. Tills igår. Då bestämdes det att gymnasie-/och vuxenutbildningar skulle ha hemundervisning. Alla som kan jobba hemifrån bör göra det. Alla över 70 ska stanna hemma.
Men barnen i förskole-/ och skolålder de ska gå till skolan och vi som jobbar där ska gå till jobbet. Men jag med barn vabbar halva veckan vilket ger dåligt samvete emot kollegor... Hälften av lärarna är hemma och 1/3 av eleverna.
Det blir svårt att hålla skolan öppen som vanligt?