Bubblan

 

Efter sommaren kände jag mig till stor del som mitt gamla jag, en fantastisk känsla! Ett jag som kände tillit till att jag skulle klara av att göra grejer på min lediga tid, vilket sorgligt nog är drygt fem årsedan sist. Jag har fått leva efter regeln "en tom kalender", inget planerande alltså, sedan betyder inte det att livet är tomt. Spontanitet funkar också! Men att våga planera in lite helger är ändå ett tecken på ett fungerande liv, att våga känna tillit till att jag orkar, det var längesedan. 

 

 

Jag kom tillbaka till en ny termin men en känsla av att det skulle bli kul att jobba! En kalender med lite inbokade roliga tjejhelger, fest och bröllop!! Något att se fram emot, inte bara återhämtning och lugn...

 

Första veckorna tänkte jag att jag hade fegat med procent, visst orkade jag mer, men kunde ändå vila i känslan att jag var värd att kunna hitta på lite utflykter med barnen på min lediga tid, jag skulle låta mig själv växa igen, ta hand om mitt inre och börja bygga lite förtvinade muskler och en fungerande kondition. Sådant där som försvinner när man inte har någon ork att göra någonting.  Jag har helt enkelt blivit både tyngre och mjukare, på alla sätt och vis🤪 

 

 

Men med nya arbetsuppgifter, sådana där som att vara i klass med 28 elever, så fälldes jag omkull och tvivlet på mig själv blommade upp igen. Jag var ändå ärlig mot mina chefer från början, men med "organisationens bästa" i åtanke så fanns ingen möjlighet att ändra mina arbetsuppgifter hette det. Att de sedan har ett ansvar emot sina anställda struntade de i helt och hållet. Jag fick tänka att min hjärna "vänjer sig", att det går över. 

 

Men icke. 

 

 

Istället har allt kommit tillbaka, den enorma tröttheten, yrseln, den brännande känslan i hjärnan, pulsen, oron, och sömnsvårigheterna. Min kropp har inte glömt och det spelar ingen roll hur mycket jag älskar mitt jobb!!! Att då ha chefer som fortfarande inte "ser någon lösning" har brutit ner mig och jag känner mig inte vatten värd i deras värld. Jag själv har fått ligga vaken på natten för att hitta lösningar, jag har nämligen nollat min sgi för att jag kände mig trygg i att bli bättre när jag fick jobba i "liten grupp", så jag struntade i sjukskrivningar och försäkringskassan som bara stressade mig. Men tji fick jag. Att jobba i en kommun men kass ekonomi och med chefer som "inte kan göra något" så kastades min värld omkull. Frågan är om jag vill vara kvar där nu?

 

Imorgon måste jag tillbaka till jobbet. Mina två veckor hemma räcker absolut inte, jag är fortfarande yr, trött och lätt gråtmild över min situation. Tankarna de går runt runt. Över samhället. Över mitt liv. Över vad som hände. Att våra hjärnor kan kollapsa. Tänk om jag hade vetat i tid?