Bubblan

Jag har en liten goding som traskar runt här med mig nu! Hon är med med precis överallt, lagar jag mat, ja då sitter hon på höften, städar jag, ja, då är hon antingen där på höften eller precis där dammsugaren är, är jag på toaletten...ja, då sitter hon knät på mig! för det mesta tycker jag att det är ganska charmigt;) För hon är ju mitt älskade hjärta♥ 
                                                                                                           
Jag är en sådan där "grottmamma". När jag fick henne på bröstet, så brast allt i mig. Jag grät av all kärlek som bara överöste mig. Jag hade blivit mamma. Den här lilla varelsen skulle alltid finnas hos oss.  Med sina runda kinder, stora mörkblåögon, svart hår, brun i hyn av lite gultsot, pussmun och sitt lilla läte som gjorde att hon lät som en kurrande duva, var hon bara SÅ perfekt!! Och det bästa av allt- hon var våran!!!

Vid det tillfället började grottmänniskan att gro i mig;) Inga baciller fick ens möjlighet att attackera våran 5 veckor förtidigt födda dotter, hon var värd att ligga på mig eller sin pappa dygnet runt för att få känna hur älskad hon var! Hon behövde inte slängas runt bland massa folk som skulle hålla, hon var hos oss o sina närmsta!
Hon fick tutta så ofta hon ville, bara hon inte verkade orolig. Och det var hon aldrig då. Hon låg vid mitt bröst JÄMT!!! Men bara hon var trygg o nöjd. Jag orkade lite till, lite till hela tiden.... i ett halvår. Då var jag tvungen att bryta "levande napp-tillvaron". Jag behövde få sova... åtminstone lite... 
Men det gjorde så ont i mig när hon skrek!!! hon var ju livrädd!! så hon grät, jag grät, hennes pappa grät. Ja, vi kunde nog tillsammans fylla en bassäng med tårar den veckan det tog. Men sen åkte vi hem från mormor, morfar o morbror som hade varit stöd o hjälpt till, med en liten tjej som var alldeles hes, men som bytte ut mitt bröst på nattetid mot 3-4 vällingar...varje natt... och jag fick sova lite mer än tidigare!!!

Jag är ingen morsa som sprungit runt på öppna förskolan, babycaféer, babysim, mamma/barnjympa, babyrytmik eller barnvagnsbio. Och de är inte riktigt accepterat i dagens samhälle...Man ska vara aktiv, utveckla sig själv, fortsätta vara ego när man blir mamma med. Glöm inte att det är superviktigt att ha egentid- du kan ju inte bara vara mamma!!! Hjälp, då förtvinar du ju!!! Måste utvecklas, vilja tillbaka till jobbet, vara bara DU!! Men jag då, som är en grottmamma, har suttit på lekmattan, ammar min 1-åring, gosar, pussas och bara njuter av att vara mamma? Jag lever i allra högsta grad:) Mycket med hjälp av Malva, för vi är fortfarande mycket som ihoplimmade, men jag trivs med att ha det så här! 

Första tre månaderna tittade jag inte ens på TV all den tid jag satt med en sovande bebis vid mitt bröst: jag studerade henne, var så enormt fascinerad av denna lilla lilla människa som jag och hennes pappa hade tillverkat ♥ Visst var hon otrolig på alla sätt och vis, alla hennes miner, när hon log i sömnen, när hon drömde otäckt, var proppmätt, glad. Jag visste varenda liten min;) Jag lever med mitt barn som om jag skulle leva ute i afrikas savann;) Hon har suttit i bärsjalen den mesta av tiden när vi vart iväg,  sover i våran säng, tuttat som bara den...ja, som en liten x-tra arm på mig!

Nu ska ni inte tro att jag är en eremit. Självklart när spädistiden var över kände jag oxå behov av att träffa vuxna människor i viss mån! Jag uppskattar absolut att träffa andra, bland annat "M-ligans" (4 små tjejer med namn som börjar på M) mammor, och självklart mina andra goa kompisar oxå! Och nu när våran lilla Malva blivit 1 år tycker hon att det är jättekul att titta hur dom andra små barnen leker, är gärna där o känner på o vill vara med! Det är urskönt att få prata med andra vuxna, speciellt dom som har samma krav med att passa mat-och sovklockan, när man har med sig sitt barn! Då känns man mindre "krånglig" för alla beter sig likadant;) 
Och jag uppskattar mer och mer att få komma iväg en liten stund alldeles själv! Det är jätteskönt att bara kunna sitta ner o prata utan att ha ena ögat, handen, kroppen på vakt. Absolut. Ibland. En sak jag skulle vilja börja med igen är att gå en lerkurs! Jag och en kompis gick på det för ett par årsedan, vi var en grupp med tjejer, o en äldre man, som satt o var kreativa ihop. Mycket skratt, avkoppling och lite fika! Mysigt som bara den- det måste jag kolla upp:) Hmm, ja, det var nog vad jag ville säga i första inlägget i min alldeles egna blogg:) Nästa gång kommer det antagligen att handla om, som jag har längtat: RENOVERING I BARNRUMMET!!!