Jag läser en bok nu som heter Förskola för de allra minsta, På gott och på ont, skrämmande läsning vill jag lova.
Den handlar om små barns hjärnor, att den egentligen är redo för förskolan när den är närmare tre år. I dagens förskola med alldeles för många barn och för lite personal så hinner inte pedagogerna med barnen i den utsräckning som ett litet barn behöver för att utvecklas på ett positivt sätt (generalisering). Den tar upp att ett förskolebarn (1-3 år) är sjuk dubbelt så mycket som ett hemmavarande barn och vad händer då i denna bullriga miljö med barnen som är nedsatta och känsligare än i ett friskt tillstånd? Och den bullriga miljön som leder till att 10% av högstadieeleverna har tinnitus på grund av att dom vistats i för hög ljudnivå sedan dom var små. 61% av sjuåringarna upplever att det tjuter och ringer i öronen vid enstaka tillfällen.
Den tar upp hur viktigt det är med en anknytningsperson för det minsta barnet, en person som dom känner sig älskade av och som blir glad när hen kommer till förskolan om den vistas där. Om den personen är frånvarande så betyder det ensamhet för det lilla barnet.
Att hjärnan utvecklas som mest mellan 1-2 årsåldern och att dessa förändringar i hjärnan kräver, för att utvecklas väl, stimulans och övning i ett tryggt samspel med en välkänd vuxen. Boken går in på frontallober, limbiska system, stressreglering och känslomässig balans, impulskontroll, uppmärksamhet och minne. T ex att reaktioner på trauma och stress vid tidiga år utgör tillstånd i hjärnan som kan organiseras till permanenta reaktionssätt, "egenskaper".
De beskriver varför hjärnan utvecklas mer och lär sig bättre vid en positiv interaktion mellan barnet och den vuxne (att eleven i skolan lär sig bättre om den tycker om sin lärare- något att tänka på för oss "fröknar), för vid det läget stiger halten endorfiner, dopaminer och andra katekolaminer (fråga mig inte vad det sistämnda är) och dessa hormoner stimulerar i sin tur stresshormonsystemet (cortisol) som i sin tur leder till hur ofta du blir sjuk i vuxen ålder (om jag förstod det hela rätt?)! Så om du behandlats med ömhet och omvårdnad ger det god hälsa och robusta immunsystem. Denna effekt sträcker sig till tredje generationen! Visst är det intressant;)?
Så kontakten mellan barnet och föräldrarna (eller förskolepedagogen) är otroligt viktig för hur ditt barn utvecklas både emotionellt och fysiskt! Resten av livet! Snacka om att vi tar oss ett galet stort ansvar när vi blir föräldrar!! Vågor man egentligen fundera på sådant här- skrämmer ju skiten ur en egentligen! Men. Ansvaret har jag ju redan tagit på mig så bäst att göra ett så bra jobb som jag är kapabel till!
Ja, jag har inte läst färdigt den än, men den ÄR intressant, så låna den på bibblan om ni hinner med!
Jag har allvarligt börjat fundera på att sätta in Lillasystern hos dagmamma när det börjar bli dags. Precis bredvid As förskola ligger det två dagmammor som jag ser (och vet) har mycket utevistelse. Men samtidigt ser jag också hur mycket A trivs på sin förskola och Lillasystern är ju redan bekant med de flesta där.