Nya livet
Det är konstigt det där, hur man ställer in sig på hur livet kommer att bli, hur man förbereder sig rent praktiskt för att inse att det är nya tider snart. Denna veckan har jag varit på möten, ska förbi en sväng imorgon och säga hej till klassen, men även fikat och dejtat "mamma-gänget". Och kramats och myst som om det inte fanns en morgondag.
Jag har fått mitt schema, så nu är även barnENS schema klart, Signes "Signe på förskolan"- bok är också färdig, overall, vinterskor, mössor och vantar är fixade. Jag fick onsdagar lediga, iallafall till en början. En tyngd släppte från mitt hjärta. Med Dannes jobbhelger och kvällspass kommer vi att få gå mycket omvarandra, så att veta att onsdagarna är en liten bonus- det är ju inte alltid han är ledig på onsdagarna, men en extra dag att matcha in liksom, kändes bra. Tjejernas scheman snittade på 15 timmar/vecka när vi slog ut det- uppdelade på alla möjliga tider. Så ingen kontinuitet alltså. Men man kan inte få allt, och dom överlever nog att ibland få lämnas halv åtta med mig och ibland klockan ett med pappa.
MEN, nu kommer vi till men:et. Signe skolas ju in i början på januari, lite drygt åtta veckor kvar, vi har inte ens fått en förskoleplats, men ÄNDÅ så kollar jag, planerar och fixar och donar. För att lugna mitt inre att allt kommer att bli bra. Och idag sträckte hon upp armarna över huvudet och tjoade "Jååå!" när Malva sa att hon snart får stanna kvar hon med, struttade efter en unge när hon sa att hon skulle visa en sak, "viisa" sa Ninni och ögonblicket efter det var hon runt hörnet. Tills hon kom på att jag inte var med. Det är nog tur att det är pappa som skolar in. Om inte annat för min skull...
