Bubblan

Tomtenissen hade visst lite bråttom till vårt hus. Så kan det gå när mamman tänkte att det var dags för lucköppning bara för att det är första advent. Stora barnet tror inte längre på tomtenissarnas nattliga besök. Men hon är stolt över att få vara med och "lura" lillasyster. Vi kör inte på paket här då vi tycker att 24 extra paket är galenskap i detta konsumtions-samhälle, så vi har uppdrag i vår kalender (som skrivs lite pö om pö till vad som passar dagen). Idag är det pepparkakshuspimpning! Jag hade tänkt att strunta i uppdragen med men det gick inte då Malva hängde upp kalendern på samma ställe som tidigare år och önskan om uppdragen nämndes. Traditionen är visst satt?! 

 

Igår fick jag ont i magen av skuldkänslor. Vi kom ut från Ikea med full kundvagn och som vanligt satt det en tiggare utanför, invirad i en filt på marken medan alla vi andra kom med fulla kassar som med säkerhet bara innehöll ännu mer prylar till ett redan alldeles fullt fungerande hem. Men ett par nya skor/nya ljusstakar/leksaker till barnen som redan har 500 stycken/godis till lördagsmyset/nya lakan, whatever, det behöver vi väl?  Ännu mer saker till oss som redan har mängder. Och så sitter tiggaren, om man ska tro på skylten; en småbarnsmamma, en ung sådan, som har sina barn i ett annat land då hon måste få ihop pengar till sin familj. Och medan vi shoppat för många många sedlar kanske vi skänker en guldpeng i förbifarten i pappersmuggen. Så himlans fel (!)  det känns. Magont på den! 

 

I början när tiggarna kom till våra små affärer köpte jag både matkassar, hygienartiklar och skänkte pengar till mannen eller kvinnan som satt utanför våran lokala ica. Det gör jag inte lika ofta längre. Vilket i sig känns hemsk. Man blir luttrad efter ett tag. På ett negativt sätt... Skärpning på den. I vårt välfärdssamhälle har vi alla råd att bidra till "alla bäckar små"! Så uppdraget till mig själv nu i juletider är att fortsätta att hjälpa 💙