Acceptans
Klarar jag det? Istället för att fightas mot tröttheten, rent ut sagt avsky den, kan jag kanske försöka mig på att gilla läget? Jag avskyr nämligen känslan av orkeslöshet , jag är egentligen en kreativ och social människa och att istället bli en soffpotatis som gråter lätt trivs jag inte alls med. Inte alls. Så jag lägger mycket energi på att vara arg över den känslan, skämmas över den och vill liksom trycka bort den. Men så tänkte jag tanken igår, att jag kanske borde acceptera det, tänka mig en lugn vår tillsammans med familjen, så lugn den nu kan bli med tre barn, gilla läget i att slöa i solen, se på film och bara vara? Och dom dagarna jag känner ork får jag väl hitta på någonting då. Skippa att boka in saker och tänka framåt, leva i nuet. Kanske en viktig lärdom i vårt samhälle? (Uäck, blä- vill vara pigg, vill utnyttja hemmatiden, vill vara aktiv. Men det var ju det där med acceptans. ..) Klarar jag det?
Men insåg igår att lilleman kommer att få en rolig bebistid, vi borstade tänderna innan läggning, samtidigt tränade Malva på ett dans-/sång uppträdande inför idag, det var Alfonsmusik och glada miner av båda systrarna inne på toaletten, Abbe satt i mitt knä med stora ögon samtidigt som vi höll takten tillsammans. Det är klart att trean har det bra! Sedan bröt det loss från ena sekunden till den andra. Big fight mellan M och S och bums i säng alltså! Men man kan ju inte annat än att säga att det händer saker hela tiden. ..