Länken som fick mig att tvivla

Fredag. Sol, hagel och regn. Kröp ner i badet när jag lämnat Abbe, djupandades och andades lite till. Sedan tog jag med alla mina kuddar och täcken ut på altanen och sov middag där. Det är vad mina dagar går ut på när jag är själv. Vila OCH sova...
 
 Nä, jag har inte planterat några blommor än så alla krukor är fortfarande kvar på innealtanen efter vintern. Jag har tid men ingen ork. 
 
Igår delades det en länk på Facebook (som jag egentligen har slutat att gå in på. Men ibland händer det ändå) om utmattningssyndrom. Jag ville både gilla, dela och kommentera men gjorde inget av det. För då blir det så synligt och jag är inte redo än. En av punkterna i länken var just det här med skam. Jag skäms nog?
 
 
 
Jag letar orsaker. Jag har svårt att acceptera.
 
Därför skriver jag här, för att bearbeta mig själv. Det jobbigaste med det hela tror jag är att jag fortfarande inte kan svara "Det är bättre, jag är pigg nu, jag är som alla andra". Det är svårt för folk som aldrig varit utmattade att förstå, de flesta som är mammor vet hur det är att vara supertrötta av sömnbrist mitt i småbarnslivet, och då relateras utmattningskänslan till den känslan. Jag har ju också varit grymt trött av småbarnsåren innan. Jag vet i höstas när någon frågade hur det var och jag svarade att jag mest sover, "åh, vad skönt det låter" fick jag till svar. Och det är ju en lyx för någon med bebis så jag förstår den reaktionen helt och fullt! Men när man sover 14-timmarsnätter och två timmar vid lunch, månad efter månad, och ÄNDÅ är helt slut, då är det inte skönt.
 
Då är det sjukt.
 
Men jag står ju där, ser likadan ut, skrattar och skojar om livet. Sedan stänger jag dörren och är sjukt trött. Hela tiden sjukt trött. Man blir bra på att stänga av, för man kan inte hela tiden säga dom orden, det orkar man inte ens med själv så det kan man inte kräva att ens familj och omgivning ska kunna tackla. Och jag blir glad av umgänge, jag är ju inte deprimerad, men allting dränerar istället för att fylla på. Men jag vill inte sluta att leva. Även om jag inte kan göra allt just nu så vill jag hitta på roliga saker. Jag vill åka på utflykter med familjen. Jag vill gå ut och äta, hänga på kalas, vara med på olika aftonar. Men likförbannat dränerar det mitt kassa batteri. Efter förra veckans tre sociala aktiviteter har jag inte ens orkat ta mig ut på en promenad den här veckan.
 
Jag jobbar på att acceptera att det är så här jag har det. Just nu. Det är det svåraste. Acceptans på ett tyst och lugnt liv med sömn som ett barn. Acceptera att jag den här helgen inte kan åka iväg och sova i husvagnen med familjen för att jag hittade på roliga saker förra veckan. Jag som för några årsedan inte förstod behovet av ensamtid.
 
Men jag är försbaskat trött på att säga att jag är TRÖTT! Så, nu svarar jag "det rullar på..."
#1 - - Pauline:

💕

Svar:
Josefine