Bubblan

Vilket fantastiskt väder det har varit idag! Och första softa dagen på hela jullovet tror jag? Jag har varit ute och gått i solen med en kompis och sedan lekt med Abbe i snön. Käkat taccorester med barnen och bara varit! Såå välbehövligt 😰 Det är bara jag och Abbe hemma vilket är galet skönt, tjejerna är hos kompisar på gatan och kom bara hem för att äta! Hela jullovet har vi varit på kalas och fester, träffat massa folk och jag har inte haft ro att komma ner i varv.

 

Så nu är jag så galet toktrött efter att alla har varit hemma i över två veckor-något som jag ju brukar älska i vanliga fall! 

 

Jag har haft två möten med läkaren under veckan som varit och ett till inbokat under veckan som kommer. Nu när jag har varit föräldraledig så har det varit "Det tar tid. Du är utmattad. Du letar efter en nål i en höstack". Jag har kämpat på själv med att lösa min utmattning,  jag har googlat, jag har tränat, gått på många dyra möten/tester med alternativaren, ätit diverse tillskott, läst på om hormoner, kost, tarmflora, gifter. You namn it! Men nu när det är dags för sjukskrivning så heter det att vi måste hitta en "lösning", jag måste "aktiveras". Min känsla den här veckan har varit hopplöshet. Vad fasiken är det jag har gjort då?! Inte har jag bara legat på sofflocket och låtit mig vara så jäkla orkeslös som jag är! Jag kämpat fasiken på så att jag nästan går sönder.... Jag visar ju knappt hur jädra trött jag är för mina närmsta i rädsla att jag ska upplevas som tråkig. Att jag sitter och säger att jag inte kan arbeta tar på mitt psyke något enormt. Att Abbe ska skolas in på förskolan i veckan när jag är hemma känns i magen. Jag vill inget hellre än att jag/någon ska hitta vad som är galet!!! Sedan är läkaren bra, men attitydförändringen kändes lite knepig.

 

Jag är tacksam för att jag "bara" är utmattad och inte sjuk. Men det är också där skon klämmer- för jag är inte sjuk, sedan är jag heller inte frisk. Så det är inget som syns på mig hur mycket jag kämpar för att se glad och pigg ut, och hur trött jag är när jag gjort det. Därför är det väldigt kämpigt när alla är hemma, annars hinner jag ju sova och vara tyst och introvert när det bara är jag och lilleman hemma. Han har det bra med mig,  jag är en bra mamma till en snart tvååring, det räcker liksom att åka lite pulka, bygga lite tågbana och lyssna på honom och översätta hans ljud till vad han vill. Så idag när tjejerna har varit hos sina kompisar hela dagen och Danne är iväg på sitt håll har jag kunnat lyssna på poddar. Självklar en om hormoner och stress. Mitt nya intresseområde...