Svår balansgång
- Vad ska du göra imorgon då?
- INGENTING!
Det känns som att skolka ungefär, att vara hemma utan barn. Jag har varit mamma i snart tio år, från att jag blev gravid med Malva tills nu. Jag har fött tre barn, varit uppe på nätterna, planerat dagarna utefter deras behov, jag ligger hur många steg som helst i framkant för att de ska må bra, för att livet ska bli bra för alla inblandade. Själv har jag bara blivit tröttare och tröttare men det hinner man som mamma inte riktigt med. För om man själv backar några steg så faller hela familjen. Nu har jag en bra man och pappa till mina barn, men det är ändå jag som sitter på planeringen... Danne är med på förskolan idag, ändå är det jag som packar väskan och berättar hur Abbes dag ska bli så bra som möjligt (iom att jag har varit med dom andra dagarna så vet ju jag vad han behöver och får då ta ansvaret för planeringen). MEN jag la fram min mans täckbyxor och vantar.
Jag behöver helt klart ta ett (eller flera) steg tillbaka.
Jag vet när jag satt hos läkaren första gången och grät över att jag ju egentligen inte har något att vara såhär trött över. Jag har ett bra liv med tre barn, man, familj och vänner, jobbar deltid till och med. Och till råga på allt en lugn och och trygg barndom bakom mig. Jag fick då svaret: Men du har tre barn, familj, vänner, hushåll och jobb att ta hand om.
Ja, och jag är nog ganska bra på att ta hand om. Läsa in allas behov, kämpa på, planera, fixa, styra och ordna. Se allt positivt och kämpa på som tusan! Alla mina styrkor.
Så nu ska jag göra allt jag kan för att göra INGENTING när jag är själv hemma. Men då gnager det i mig, min nuvarande läkares ord; det är viktigt att du försöker börja träna igen och äta bra kost. Här har jag svårt att begränsa mig - för då tänker jag att jag borde gå till gymmet varje dag Abbe är på förskolan, sedan borde jag laga bra mat också. Och så ska jag visst maximera sömnen med sa doktorn. Alltså ska jag sova middag innan barnen kommer hem. Stress, press och där försvann just det där INGENTING.
Det är svårt det där för andra att förstå att barn och familj, jobb och hem tar tid från en som person. Jag tror att det är därför kvinnor ramlar in i utmattningen också. För att man känner att man har allt, och ska ha kontroll på allt. Man brakar ihop trots att man inte kan förstå varför.