Ja, så det blev...
Nu har han byggt ett kuddberg och visar att jag ska klappa händerna när han klättrar över detta ödesdigra jätteberg!
Det närmar sig påsklov för barn och man, vi ska till Göteborg en dag och sedan hoppas Danne på att jag ska orka följa med och åka slalom med alla barn i Isaberg. Annars får jag stanna hemma med lillplutt tänker jag. D ska iväg till Norrland med hans kompisgäng fem dagar så jag har två nätter inbokade hos mormor och morfar och farmor för barnen. Det är sådant här som gör mig ledsen. Inte att dom ska sova över hos mor-/och farföräldrar för det gillar alla inblandade, men just att det är för att jag ska orka... Igår var det dansuppvisning med kulturskolan för Malva och när jag kommer hem så är jag helt yr. Efter en timme i folksamling.
Jag berättade om när jag började bli stresspåverkad för psykologen nu i veckan. Att jag hade varit trött väldigt länge men just yrsel, dåligt minne, pulserande öga, tunnelseende etc etc var när jag inte trivdes med ledningen och att det var allmänt galet mycket stress och press på min arbetsplats just då. Att jag inte hade samma synsätt på hur man behandlar barn som andan var där. Mitt i alltihop blev Dannes pappa väldigt sjuk i cancer så D's fokus fanns ju inte hemma. Såklart. Morfar hade dött under våren och mormor var gammal och sjuk. Så alla var upptagna med sjukdom och död, medans jag roddade jobbstress och barn, hem och familj. Jag blev gravid mitt i alltihop och fick liksom klappa ihop i den mån som det fanns utrymme för.
Inte mycket alltså.
På hösten där när jag var sjukskriven, ganska så höggravid och som allra tröttast fick jag lägga mig och barnen i sängen med paddan på helgerna när Danne jobbade och förklara för dom att "mamma gråter för att hon är trött". Jag kunde gråta en hel dag för minsta lilla dåligt samvete gentemot dom. Och det var ju en hel del alltså...
Det var riktigt tufft.
Mer än vad jag mäktade med egentligen i o m att jag vid den tidpunkten inte klarade av barnröster, rörelser runt mig och att orken var så bristfällig så att jag efter fem minuter ståendes fick lägga mig på golvet för att samla energi... När jag tänker tillbaka på det så blir jag bara såå ledsen över hur det var. När barnen ville leka med kompisar fick jag säga nej, jag orkade varken med att lämna dom eller att ha fler barn hemma. Tack och lov för kompisarna på gatan som dom kunde leka utomhus med! Att handla var omöjligt då alla hyllor och människor bara snurrade. Varje dag var inte riktigt såhär illa, men dom dagarna kanske blev så för att jag kämpade på som en idiot för att klara av livet och trycka undan hur trött jag verkligen var. För hur skulle jag klarat av det annars liksom? Det var ju bara att sminka på mig en mask för att försöka lura mig själv till att bokstavligen stå på mina fötter. Ja, sedan blev det en strategi i att klara av att vara mamma så när jag skulle börja jobba (jag visste ju att jag inte skulle orka 100%, men 40... Så illa förstod jag inte att det var) så klappade jag väl ihop igen. För att jag hade kämpat mig upp från botten...
Så nej, hon tror inte att jag behöver ändra på mitt liv, att jag har levt fel, bara att allt blev olyckligt. För mycket just då.
Och det satte sina spår så att säga.
Tänk att fel sorts stress sabbar inre organ. Men jag tänker att nu när två av tre är igång så är det ju ändå bara ett kvar. Tänk om jag bara hade förlitat mig på sjukvården, undrar hur lång tid det hade tagit då? Nu hoppas jag att den sista typen tabletterna för binjurarna ska "putta" igång dom också!
För jag är oerhört trött fortfarande. Men nu hinner jag lyssna på kroppens signaler så att jag kan läka.
På något sätt känns det så skönt, att psykologen inte tror att det behöver ha att göra med att jag levt fel, bara att jag var för trött vid den tidpunkten för att reda ut att jobba under fel arbetsförhållanden! Det var inte fel på mig.
Men, som sagt, idag är Abbegos hemma med mig så vi ska ut i alla minusgrader och plocka påskris. Det är visst skärtorsdagen redan imorgon!