Bubblan

Idag är jag  f r u k t a n s v ä r t  trött.

 

Det är som att all den lilla energi som jag haft har rymt iväg. Jag satt hos psykologen igår och var stursk och positiv över att jag inte hade behövt att sova middag på hela veckan,  det är ju stort. Jag går igång och känner att jag kan erövra världen. Here I come!

 

 

Sedan var jag som ursketet äpplemos efteråt och till råga på allt ringer arbetsterapeuten efter några timmar och vill göra upp en plan hur jag ska återgå till arbetet.

 

Jag har klarat mig utan middagssömn en vecka, EN vecka. Att jag har varit oerhört trött och tagit det väldigt lugnt hela helgen, men ändå stått på benen och känt mig positiv att jag ska klara av att kanske sova lite i husvagnen med familjen, känns ju bara som glasyren på tårtan. Men att börja jobba, även om det skulle vara 25% känns övermäktigt som situationen ser ut nu. Jag var gråtfärdig när jag la på luren, känner mig stressad över att jag måste visa framsteg nu, så idag höjde jag en halva till på mina serotonintabletter... Kommer dom att hjälpa? Kommer jag vara helt färdig i 2-3 veckor nu innan biverkningarna släpper?

 

Damn it😡

 

Den här situationen suger! Jag förstår inte hur byråkratiskt Sverige är! Om jag sitter och pratar med en psykolog varannan vecka, kan inte hon då få säga till arbetsterapeuten när hon känner att nu, NU, har det varit stabilt ett tag, och så sätts kedjan igång där?

 

Nu känns det som att alla instanser sköter sig på egen hand. Jag är ju självklart spindeln mitt i, den som dom ska lyssna på och få igång igen, men nu tar det så mycket energi att springa på möten till alla och förklara om och om igen när allt redan står i mina journaler! Jag har läkartid på fredag då sjukskrivningen tar slut, den behöver enligt mig självklart förlängas då det inte finns en rimlig chans att jag fixar att jobba nu, men stressen som det ger att träffa en ny läkare och förklara allt igen tär på mig.

 

Jag hatar att vara beroende av andras välvilja!