Bubblan

Ok, jag kom ju på när jag listade mina symptom om hur det är nu att jag borde göra en lista på hur det har varit tidigare. 

 

 

Jag har blivit tröttare för varje graviditet, sådär trött så att tröttheten har tagit över livet. "Hur är det?" "Det är bra men jag är så trött " har varit en återkommande fras jag använt mig av, så har det varit sedan våren-08 när jag blev gravid med Malva. Sedan har det bara fortsatt,  tagit över livet emellanåt men sedan har jag kämpat mig tillbaka på ett eller annat sätt. När Malva var bebis slutade vi att planera in så mycket. Vi visste inte om vi skulle orka,  det innebar inte att vi levde som eremiter men vi började att vara spontana! Leva livet här och nu. Hitta en balans, vilket vi fixade bra! Jag har känt mig tillfreds och lugn med både liv och föräldraskap! 

 

Men de riktiga utmattningssymptomen började hösten -14 när jag blev klassföreståndare för en etta. Jag såg fram emot det så galet mycket!!! Åkte dit på sommarlovet och pyntade klassrum med vimplar och gardiner.  Köpte en gammal resväska att ha som "hemlig låda". Googlade aktiviteter för att svetsa samman klassen. Det var en stor dröm som jag nu skulle få uppleva!

Men redan i september började jag ställa in kompisträffar på helgerna. Jag var redan då så galet trött. Jag hade inte alls samma synsätt på hur barnen skulle ha det som några av mina  kollegor, vilket förstörde arbetsglädjen en hel del. Jag tyckte små klasser. De tyckte stora grupper. Jag tyckte mycket samarbetsövningar i början för att få en bra klassammanhållning. De tyckte att vi prompt skulle följa schema. Jag tyckte förutbestämda grupper. De tyckte rörliga grupper. Ja, vi tyckte olika helt enkelt och jag kände att jag inte kunde strida om mina arbetssätt, jag fogade in mig i gruppen helt enkelt. Och då bara ökade stressen med

- yrsel

- svårt att sova

- svårt att fokusera

- kunde inte "ha koll" på alla elever. Orkade inte ta tag i "små problem" som att ett barn nästan hade 50 % frånvaro, att ett annat skulle ha åtgärdsprogram, ett tredje som slogs etc etc. Jag släckte bränder sedan var jag helt slut... 

- upplevde det som att alla 26 ropade "fröken" konstant

- tunnelseende

- vaknade på natten och grät av uppgivenhet

- tyckte att personalrummets ljudnivå var lika illa som inne i klassrummet. Aldrig tyst. Alltid höga skratt och planerande. Kände ett stort behov av ett nedsläckt, lugnt och tyst fikarum med tända ljus. Istället fick våra dåvarande rektorer igenom med facket att vi inte behövde ta ut någon rast förrens barnen hade gått hem. Och då var det redan fullspikat med träffar och vidareutbildningar.

- jag var hemma tre veckor i samband med höstlovet pga av stressymptom. Sedan räknade jag ner till jullovet. 

 

Här har jag fått lära mig av psykologen nu atman faktiskt mår dåligt "på riktigt " om man frångår sin vision om vad man tycker är bra för människor. Och i detta besparingssamhälle vi lever i går det till på detta sättet. Därav blir vi utmattade!

 

Men just där och då tyckte jag att jag klarade av det. Jag djupandades på toaletten och fokuserade på det viktigaste och tänkte att så får det vara. Men jag var van vid att kunna planera mina och mina elevers veckor på söndagen, göra färdigt allt arbete för att vara redo för veckan som skulle komma. Jag brukade älska att få hitta på annorlunda och spännande lektionsplaneringar. Nu skulle allt samplaneras, bestämdes lite snabbt på morgonen vad som skulle göras. Jag hade ingen koll! Fritidspersonalen hade inga självklara roller, elevassistenten hade ingen koll för att jag inte kunde meddela henne i början på veckan. Eller ens någon gång. Att skicka ut veckobrev "vara bara onödigt" då förväntas man göra det varje vecka. Läxorna hastades ihop minutrarna innan dom skulle med eleverna hem på fredagen,  för att vi sedan skulle slänga dom när barnen lämnade in dom. Vi skulle ha "storklasser" för att vi skulle kunna dela upp barnen i grupper utan att föräldrarna skulle kunna reagera. Alltså jag hatade hela arbetssättet, hela synsättet på skolan och barnen! När jag försökte yttra vad jag tyckte så fanns det andra som ignonerade det. Jag föll när jag blev gravid. Då orkade jag nog inte mer. Först fruktansvärt trött iom första veckorna av graviditeten. Det kändes normalt. När sommarlovet kom så somnade jag så fort jag satte mig ner. Orkade inte ens gå dom sista dagarna så jag tog ut komp som ingen annan gjorde. Tänkte brist. Något är galet fel!!! Ringde barnmorskan. Järn? B12? Något!!! Nej, inget. 

- i juli kunde jag inte vara på stranden pga av vågornas ljud. Det kändes som att det ljudet som jag annars älskar var så galet högt så att det gjorde ont i öronen! 

- i september var jag tvungen att ligga ner på golvet efter att jag hade gjort något.  Hade ingen som helst energi i kroppen! Barnen fick bara leka ute. Inga kompisar inomhus. Fick aldrig leka med barn jag inte hade en relation med så många sms eller telefonsamtal om att leka besvarades inte eller svarades med att vi hade andra planer. 

- kunde gråta av utmattning en hel helg

- klarade inte av att gå i affärer då allt bara snurrade

- tappade närsynen emellanåt när det blev för mycket...

 

Jag tog mig upp lite sommaren -16, hösten där tränade jag som tusan och fokuserade på att klara av tjejerna och lillbebben. Gick ju bra det här! Jag levde på, lite piggare men jag fixade ju livet! 

 

Krasch boom bang. Sedan vet ni ju hur det gick igen...